Geri Halliwell - Schizophobic

Första gången jag hörde den här skivan, för några månader eller nåt år sedan, gick den om och om igen på repeat utan att jag märkte något. Den störde mig inte alls och jag tyckte det var riktigt trevlig popmusik! Naturligtvis kan man säga att musik som inte påverkar en mer än att man inte märker att den upprepas om och om igen inte borde vara speciellt bra men jag tycker fortfarande, så här några månader senare, att det är ganska skönt att lyssna på det här!

Doktor Kosmos - Reportage!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, helt friska i huvudet är de kanske inte... Det är under stundom ganska roliga texter och eklektisk musik i pop-rock genren skulle jag säga.

Ted Russell Kamp - Get Back to the Land

Helt ok, inget som sticker ut från mängden direkt. Lite väl segt tempo för min smak kanske. läs även Rogers minirecension här.

Chet Atkins - Almost Alone

Är man insatt i Countryns historia bör man nog känna till Chet Atkins inblandning i skapandet av Nashvillesoundet men än jag är. Att det rör sig om en fantastisk gitarrist råder dock inget tvivel om, jag blir grymt imponerad när jag hör det här. Tydligen var det i princip inga omtagning överhuvudtaget och det säger ju en del om kompetensen! Mestadela rör det sig om instrumentala jazz-country låtar som är hur välklingande som helst. Endast någon av låtarna har sångpålägg. Chet Aktins var 71 vid tidpunkten för plattans release!

t.A.T.u. - 200 km/h in the Wrong Lane

Det är faktiskt ett mycket passande namn på den här skivan för det är rätt bra drag genom hela. Det kanske inte handlar om supersnabbt BPM men det råder ingen tvekan om vilken energi den innehåller. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer, det var faktiskt bättre än jag kunde föreställa mig och ganska medryckande också. Den kommer kanske inte att gå varm men inte så illa faktiskt!



Ryska omlaget





Japanska omslaget



The Bloodhound Gang - Hooray for Boobies

The Bad Touch, som låten hette, blev en radioplåga i slutet av nittiotalet och det var väl den som fick mig intresserad av The Bloodhound Gang. Sedan dess har de fallit i glömska tills jag för någon dags sedan lyssnade på den här plattan igen. Det är inte speciellt bra, roligt emellanåt, lite fyndigt men mestadels plumpt i sin humor. För mycket humor är det, en av stöttepelarna helt enkelt. Musikaliskt gör jag det enkelt för mig och kallar det för alternativt eftersom det innehåller både metal-riff och rapping, mer radiovänlig pop och ja... Det är en märklig blandning.

Annihilation Guitar!