Det har tagit mig ganska många år
att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det
2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den
är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det
begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt
fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men
de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att
visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns
några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just
detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty
Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan
på Victims
of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military
Man, med Phil Lynott på sång,
skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles
för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera
uppmärksamhet!
