Anledningen till att jag har satt ett snedsträck ovan är
att Lpn kom ut 1969 medan CD utgåvan inte såg dagens ljus förrän 1990. Jag tror
att det var första skivan jag införskaffade med Bengt Sändh och Finn
Zetterholm, möjligen med undantag för Folklår
– våra allra fulaste visor.
Hur som helst gillade jag den skarpt och den banade väg
för den fascination kring dessa båda herrars visor jag allt sedan dess haft.
Framförallt är jag mycket förtjust i Finn
Zetterholm repertoar (sorry Bengt).
Han har ett mer subtilt sätt att uttrycka sig på vilket passar mig mycket
bättre. Men nu hade jag inte hört just den här skivan på länge. Jag har lyssnat
på en del annat material men inte just på denna. Det slår mig att det inte tar
särskilt lång tid för mig att tröttna på låtarna. Kanske har jag redan hört dem
till leda, kanske är det så att jag inte längre är lika förtjust i dem? Det
känns inte som det finns samma kraft i dem längre, i synnerhet inte i Finn Zetterholms bidrag. Faktum är att
jag nu, i denna skrivandets stund, tycker att Bengt Sändhs låtar står sig bättre.
Ingen av de båda herrarna är speciellt snälla mot
samhället och det är mycket ironi, mer i Zetterholms
kompositioner än i Sändhs. Han
kommenterar mera generellt medan Sändh
pekar med hela handen på vad han menar.
Plattans bästa låt, i dagens dagsform räknat, står Bengt Sändh för. Det är en lite sak
kallad Dygdens Lögn, lägg märke till
ordvitsen. Den belyser att vi inte riktigt kan vara säkra på vad som händer i
morgon även om vår ambition är att spara våra pengar, tänka på vad vi äter och
skaffa oss en fin utbildning. Jag tolkar det som att det är Bengt Sändhs sätt att säga Carpe Diem
kanske. Lev idag, i morgon kan det vara för sent!
Hur som helst en platta som var visfantast bör äga! Det
är trevliga (elaka) låtar…
7/10
