Som
synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och
den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika
långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt
mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy
Metal så har Alice tagit steget
fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare
sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt
överens med musiken.
Även texterna är mörka och
speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt
skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än
vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske
tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts
genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's
no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And
then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i
jämmerdalen…
En kul grej är också att Alice
återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via
textrader och annat. I låten Gimme
förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to
repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till
den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s
the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too
far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.
Men mestadels handlar det alltså
om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt
tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland
förklarande som i Wicked Young Man: It's
not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked
young man även om det kanske går att tolka på andra sätt
också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat
och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en
utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film
eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till
den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts
så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet
här!
Slutligen måste jag bara ta upp
plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga
materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från
konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite
med Alice i sina tidigare dar och
skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju
blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans
kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I
det avseendet vinner nog Sanctuary….
Hur som helst vinner den här
plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen
besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet
sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10
