Recension: Alice Cooper - Pretties for You - 1969

Pretties for You (1969) – Totalt olikt vad man idag förknippar Alice Cooper med och på tok för utflippad musik för min smak. Det finns visserligen en röd tråd i alla konstiga arrangemang och det finns till och med ett par enstaka höjdare, eller låtar som sticker ut från mängden på ett positivt sätt i alla fall. Den som utmärker sig mest i detta avseende är nog Reflected som senare skulle bli en betydligt större hit som Elected! Överlag är det ganska korta låtar, men det gör inget för man är ganska trött i huvudet efter att ha lyssnat igenom plattan några gånger. På den här tiden var Alice Cooper ett band och inte en Soloartist som idag och bestod så här i början av karriären, förutom av Alice Cooper själv, av Dennis Dunaway, Neal Smith, som förresten var besatt av att ringa till Keith Moon i The Who och fråga hur många trummor han hade och sedan skaffa en mer, Glen Buxton och Mike Bruce vilket bidrar till problematiken om hur man ska arrangera skivorna i skivhyllan, bokstavsordning på A eller C? Nåja, det har ju inget med själva plattan att göra som nog enbart är intressant för riktiga samlare och komplettister! 3/10

Införskaffat 2011-12-19

Lite trams jag hittade idag, tänkte det kanske kunde vara värt att utforska närmare. När allt kommer omkring finns det ju inget annat sätt att upptäcka på!

Bathory – Bathory – 1984

Det smått legendariska Black Metal bandet Bathorys första platta är en våldsam musikalisk utflykt som kom att influera en hel generation av musiker. Det är inte svårt att hitta de beståndsdelar som seden kom att bli någon form av standard, åtminstone inom den tidiga Black Metal rörelsen. Det är snabba gitarrer och trummor med en bedrövlig ”sång” producerad med ett riktigt uselt ljud och detta kom sedan att bli urtypen för hur sådan här musik skulle framföras, åtminstone i den första vågen. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med att få musiken att låta så burkigt och illa som möjligt, åtminstone inte som norm i sammanhanget. Att den här enskilda plattan och några till låter som de gör är väl mer försvarbart eftersom det i princip inte fanns några pengar att spela in plattan med. Man tog det man hade och gjorde det bästa av det helt enkelt. Med detta i åtanke är det här väl egentligen en fantastisk platta, men det går helt enkelt inte att komma ifrån att tidens tand hunnit i fatt och låtit den här skivan åldras på ett ofördelaktigt sätt. Quorthon (RIP), Bathorys förgrundsfigur, lyckas förvisso vara med och skapa en helt ny genre, men är sedan länge omsprungen av andra, mer kvalitetsmedvetna, musiker. Plattan duger gott som referensmaterial, och är till och med nästan nödvändig i sammanhanget, men musikaliskt blir den ganska tjatigt och tråkig. 

4/10