Ola Magnell
Vallmoland
2003
Satellite Records: sat 003
När man nämner Ola
Magnell brukar man oftast tänka på Proggrörelsen. Det är dock inte helt
rättvisande att placera in honom i detta vänstervridna politiska fack. Hans
texter på den gamla goda tiden var visserligen inte utan politiskt budskap, men
själva essensen i hans diktande torde ändå vara melankoliska betraktelser i
största allmänhet och vare sig dessa betraktelser är självupplevda eller inte,
så råder det inget som helst tvivel om att han både var och fortfarande är en
skicklig ordsnickare. Det kan dock ofta finnas problem att förstå vad som
egentligen åsyftas när man lyssnar på honom, det är som regel inga helt linjära
berättelser utan man får nöja sig med att tillskansa sig den smittsamma känsla
av hopplöshet melodierna utsöndrar.
När det gäller den här, hans senaste platta, som vid det här
laget nu visserligen har några år på nacken, känner man fortfarande igen denna verbala
träffsäkerhet. Han målar bilder som förvisso inte är lika klockrena och briljanta
som i klassikern Vällingklockan eller lika musikaliskt medryckande som i de
största favoriterna från förr; till exempel Rulltrappan, Kliff,
Nya
Perspektiv och Min Häst Har Blivit Sjuk. Efter
några genomlyssningar tycker jag mig dock märka att några av låtarna sätter sig
mer och mer. Framförallt är det första halvan som visar sig växa. Jag menar,
vem kan låta bli att älska textrader som Jag
har rullat mina stenar uppför bergen med den långa vintern i förlängda märgen
som Ola pratsjungande inleder skivan
med i den countryinfluerade Sisyfos (ta mig hem)?
Efterföljande titel får mig osökt att tänka på en annan av
den svenska sångskattens giganter – Cornelis
Vreeswijk! Blues för Amadeus låter precis som en titel den mannen skulle
ha kunnat skapa medan innehållet kanske inte är lika självklart Corneliskt. Men
med detta i åtanke tar jag mig snabbt friheten att tolka Amadeus som en metafor för just Cornelis även om texten även innehåller referenser på annat håll,
både Wittgenstein och Freud omnämns till exempel. Även dessa
kan dock, med lite fantasi, tolkas som metaforer.
Vidare skulle man, fortfarande med Mäster Vreeswijk i åtanke kunna jämföra nästa
spår och tillika titellåten Vallmoland med Ballad På En Soptipp åtminstone
rent innehållsmässigt. Visserligen är den äldre av låtarna en betydligt
dystrare och mera uppgiven betraktelse men visst kan själva andemeningen
jämföras. Självklart finns det även här möjligheter till andra tolkningar,
varför inte en betraktelse inifrån ett drogmissbrukande rus, med tanke på
låtens titel? Jag ser mig om i
vallmoland/i vinden över frusen sand/jag halkar snett i snön som föll i
fjol/jag ser ett hav, jag ser en strand/med drömmen i min knutna hand/den som
en gång var det stora navet.
Men istället för att fortsätta älta om möjliga tolkningar
börjar det bli dags att avrunda och att dessutom avkräva den här recensenten
ett lämpligt omdöme, baserat på de förvirrade intrycken den något ojämna plattan
ger. Det finns några riktiga höjdpunkter men också rejäla djupdykningar. Man
får helt enkelt inget riktigt grepp om den och Ola verkar har fastnat i fällan av
att skapa många djupa texter som ingen egentligen förstår sig på. Musikaliskt
är det ofta vackra visor som för tankarna till Olle Adolphson eller Carl-Anton
men utan den udd man skulle ha önskat sig av dem. Man orkar inte koncentrera
sig tillräckligt länge för att få fullt utbyte hela plattan igenom, det blir
tjatigt och på tok för entonigt i längden. Några låtar i stöten är istället att
rekommendera och det måste, hur motvilligt det än är, avspela sig ganska
radikalt på betyget.
5/10
