In English below
Dennis Dunaway Project
Bones from the Yard
2006
Deedledoop Records
Det första man hör när man sätter
på skivan möts man av någon sorts orientaliska skalor och det är något som man
inte genast kan sätta i samband med den forna medlemmen av Alice Cooper bandet. Det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom
faktiskt, men verkligen inget man förväntar sig. Det dröjer dock inte särskilt
länge innan man är helt inne i musiken och finner många intressanta aspekter.
Det är musik som håller många lyssningar och inget man tröttnar på i första
taget.
Det är inledningsvis också en
ganska tuff rockplatta. Musiken är tung även om den aldrig går över gränsen
till att bli Metal i någon form och det är också väldigt välproducerad och
välljudade. Det orientaliska skalorna trivs väldigt bra i musiken och det märks
ganska tydligt att Dennis Dunaway
har haft en betydande finger med i kompositionen. Det är mycket framträdande
basgång och det är väl isig inget särskilt märkligt. Man tenderar väl att
skriva musik utifrån sitt eget instrument så att säga. Hör bara på Queens Another One Bites the Dust,
där det är tydligt att John Deacon
varit upphovsmannen. Jämför man med andra Queenlåtar
där Freddie Mercury eller Brian May varit upphovsman märks ju en
viss skillnad.
Nåja, den framträdande basen är
lyckligtvis inget som präglar plattan till hundra procent heller och redan från
andra låten har musiken bytt karaktär rejält. Den har faktiskt blivit ännu
bättre än vad man skulle kunna hoppas på med inledningen som utgångspunkt. Det
är mer retrosound och det är tydligt att Dennis
Dunaway inte ”bara” var basist i Alice
Cooper bandet, utan även en betydande del av låtskrivandet när det gäller
tillkomsten av några av de allra bästa låtarna. Det som följer är alltså några
låtar som prutar lite på det moderna sound som inleder plattan och det är
onekligen en ganska ojämn platta i det avseendet. Man blandar både retro- och
mer modernt sound om vartannat. Det är absolut ingen nackdel och enda
anledningen till att jag påpekar det här är egentligen att jag vill belysa
mångsidigheten här.
Det är väldigt höga musikaliska
toppar och väldigt grunda djupdykningar av det material som inte kvalificerar
sig in i det allra översta toppskiktet. Med det menar jag förstås att det är
riktigt bra kvalitet över lag och även om några av dem förstås inte är fullt
lika bra som andra är det en mycket jämn musikalisk kvalitet trots att det
stilmässigt spretar lite åt olika håll. Vilket naturligtvis har det effekten
att det inte blir statiskt på något sätt att lyssna på skivan och att man
håller vigören fräsch och handlingskraftig rakt igenom.
Hur som helst kan jag inte sticka
under stol med att det är retrolåtarna, som skulle ha kunnat vara en del av Love
it to Death, Killer eller Billion Dollar Babies som
jag tycker allra mest om och gillar man det gamla Alice Cooper bandet överlag vågar jag nästan lova att man kommer
att älska delar av den här plattan väldigt mycket också! Och det är framförallt
många av låtarna på den inledande halvan som kan räknas till plattans bästa. Me
and my Boys doftar skitig rock a la tidigt sjuttiotal, medan Man
Is a Beast och Red Room, där för övrigt Dennis Dunaway sjunger på riktigt så
att säga, (annars handlar det mest om bakgrundssång) är härligt flummiga och
tillsammans med Little Kid (With a Big, Big Gun) skulle de alla kunna titulera
sig plattans bästa låt.
Jag är glad att jag fick chansen
att uppleva den här skivan, det har varit en mycket trivsam upplevelse och jag
kommer definitivt att hålla ögonen öppna för fler projekt från Dennis Dunaway i framtiden, alldeles
oavsett om han omger sig med samma musiker som här eller inte.
8/10
---
The first you hear when you put on the album
and play it is something I would call oriental scales. It’s something you can’t
put together with the original Alice
Cooper Band sound or with one of its original members. It’s not a bad
thing, quite the opposite in fact, but nothing to be expected at all. Soon you
are totally in unison with the music and there’s a lot of interesting
listening. It’s music that you don’t get tire of and that stays fresh for a
long long time!
The first few songs are pretty rough
sounding. It’s heavy music but it never passes the line of being Metal, in any
form. It’s rather nicely produced and it sounds really good sound wise. The
oriental scales fits the music very well and It’s obvious that Dennis Dunaway has been a driving force
with the composing, there is lots of interesting bass progressions and there’s
nothing strange about that. I think you tend to write music with your main
instrument in focus, just listen to Queens
Another One Bites the Dust, where
it’s obvious that John Deacon is the
composer! If you compare with other songs by Queen were Freddie Mercury
or Brian May is the composer you’ll hear
a big difference in approach.
But the bass guitar emphasis doesn’t follow the
album sound all the way – fortunately. It sounds quite different even in the
second song and it sound even better actually! The retro sound it more
prominent and it’s obvious that Dennis
Dunaway wasn’t “just” the bass player in the original Alice Cooper Band. He was influential when it came to songwriting
as well, he was part of creating some of the very best songs from that
classical era. The sound then jump back and forth between “modern” and the
retro sound and I guess you could say it’s kind of eclectic in that manner. I
think it’s a good thing and what I really want to point on is the versatility
of the music and the album as a whole!
The album has a pretty high average, the best
songs are really great and the lesser great songs are not bad either, just not
masterpieces. The quality of the songs are quite high in despite the styles are
so different is what I mean to say. It keeps the music dynamic and not static
which is a big danger with albums where the songs are great but too similar to
each other. This sound fresh even if you listen to it man many times!
But I won’t deny that it is the retro sounding
songs that attracts me the most. They could easily have been part of Love
it to Death, Killer or Billion Dollar Babies
which is the albums I like the most with the old Alice Cooper Band and if you like the band I almost dare to promise
that you’ll love parts of this album too. It’s the first few songs in
particular. Me and My Boys smells like rough rock from the seventies and Man
is a Beast and Red Room, where Dennis Dunaway sings lead, is nicely dopy. And either of those or
perhaps Little Kid (With a Big, Big Gun) could all be the best song of
the album!
I’m happy that I got the opportunity to
experience this album, it was a very entertaining treat and I will definitely
keep my eyes open for other projects with Dennis
Dunaway in the future.
8/10
