Recension: Elvis Costello – Mighty Like a Rose – 1991

Nu känner jag mig verkligen ute på hal is, för efter att ha tyckt till om både Joe Cocker och Billy Joel kommer nu turen till Elvis Costello (som jag inte heller är så bekant med). Faktum att det här är den enda skivan jag har hört med honom. Att sätta in honom i ett sammanhang är således något jag inte kan göra. Men efter att ha lyssnat igenom Mighty Like a Rose ett antal gånger kan jag konstatera att Elvis Costello inte gör det lätt för vare sig lyssnaren eller sig själv. Han är en sann musikalisk konstnär och det är svårt att sätta en etikett på honom och hans musik. För liksom det är lättare att benämna Mikael Wiehes musik som ”sånger” istället för rock, pop eller folk, är det lättare att säga att det här rör sig om kompositioner snarare än genrebestämd musik. Jag finner den ohyggligt intressant, men som någon skrev behöver det inte vara en positiv egenskap. Det kan lika gärna vara det omvända men man är knappast oberörd och det i sig kan sägas vara en seger! Själv gillar jag det här och kommer att utforska Elvis Costellos diskografi ytterligare!

7/10

Recension: Billy Joel – River of Dreams – 1993

Liksom när det gäller Joe Cocker så är mina erfarenheter av Billy Joel ytterst begränsade. Dock har jag ett par tre vinyler sedan förr stående i hyllorna. De är förstås nästan aldrig spelade så det är inte mycket till hjälp. Jag kan konstatera att Billy Joel inte bara är en vass framförare av sina alster han är också en lysande låtskrivare. Det här är tydligen hans sista (senaste?) album med lättillgänglig musik då han numera har övergått till att skriva klassisk musik. Jag missunnar verkligen inte någon att utvecklas och trampa upp nya stigar i sitt artisteri, men jag tycker trots allt att det är synd. Det här är så pass bra att jag gärna skulle vilja ha mer av den här varan. Det är pianobaserad rockmusik, men inte så otroligt pianobaserad, som känns oerhört träffsäker. Jag har hittills inte lyssnat igenom plattan särskilt många gånger vilket innebär att den kan komma att växa ytterligare men det är ju bara bra. Skivor som får växa fram långsamt har en tendens att hålla bättre i ett längre perspektiv. Billy Joel är ytterligare en artist jag kommer utforska mera av i framtiden!

7/10

Recension: Joe Cocker – Night Calls – 1991

Jag har tidigare delat ut Nobelpriset i inlevelse till Juliette Lewis. När jag lyssnar på den här plattan inser jag att många människor sannolikt skulle utmärka Joe Cocker med denna utmärkelse (om den bara hade funnits) och visst har han en speciell röst. Den är oerhört personlig och han kan ta i som ingen annan. Han lever sig in i musiken som få men jag tycker ändå att har blir ganska flat i längden. Det handlar inte bara om att leva sig in i musiken utan även i texten och det är just där det faller lite för mig. Självklart inser jag att text är något mycket personligt och där endast man själv vet hur saker och ting bör betonas etc. och man kan bara hoppas att vederbörande artist gör en liknande tolkning.

Min erfarenhet av Joe Cocker är inte stor men jag finner det vara en fördel att man slipper se hans ticks när man lyssnar på en skiva kontra en video eller liveframträdande. Det är förstås en del av hans scenpersonlighet men den är så utmärkande att jag finner det svårt att ignorera den även när jag inte ser den. Den inre bilden finns på något sätt kvar i alla fall! Men min referensram är som sagt inte stor och jag har hittills inte skrivit mer än en recension före den här av hans skivor. Min ambition är dock, liksom den har varit med Bob Dylan och Bruce Springsteen, att utöka min kunskapsbas och referensram och kommer också att göra det framöver. Vem vet, kanske kommer jag åter att inse att syndaren håller på att vakna som flera gånger skett med Bob Dylan till exempel?

Det här blir för mig alltså ett ganska slätstruken album rent sångmässigt. Det är lite för mycket ”ta i” över det och även om det är lite av Joe Cookers visitkort skulle jag önska lite mer variation. Att det finns röstresurser är det ingen tveksam om och jag gillar musiken på den här plattan bra. Det är bara det där med variationen som ska till för att jag ska bli riktigt nöjd!

6/10

Recension: Bruce Dickinson – Balls to Picasso – 1994

Det här var en skiva som jag köpte när den var ny, eller nästan ny i alla fall, inte för att jag älskade föregående Tattooed Millionaire, för det gjorde jag inte även om det fanns ett och annat spår på den skivan som var riktigt bra! Kanske framförallt titelspåret, men på det hela taget var det en ganska medioker upplevelse. Hur som helst så införskaffades den här, kanske med bakgrunden att Bruce Dickinson trots allt varit sångare i ett av mina favoritband – Iron Maiden, under ganska många år och jag gillade hans röst och det gör jag fortfarande. Så här i dagens ljus, efter att skivan är ganska många år gammal, och jag plockar fram den igen så kan jag konstatera att den verkligen inte är något vidare. Det är en ganska tråkig skiva utan några egentliga höjdpunkter, det är ganska träligt och jämntjockt. Det är å andra sidan ett kompentent album och genomfört efter de förutsättningar som finns, eller fanns kanske snarare. Den påminner varken om föregående Tattooed Millionaire, som trots allt var mycket roligare än det här, eller om Iron Maiden. Det är klart att, när man för första och andra gången står som soloartist, vill hitta på något nytt och inte bara gå i samma fotspår som man redan har gjort och det ska han ha en eloge för. Men särskilt intressant blev det inte.

4/10