Visar inlägg med etikett 2014. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2014. Visa alla inlägg

Melissa Etheridge - This is M.E. - 2014



Det börjar bli riktigt svårt att skriva om Melissa Etheridges plattor numera. Hon håller en oerhört hög lägsta nivå och även om hon egentligen inte presenterar  några direkta nyheter är det fantastiskt bra lyssningsvärde på hennes skivor. Förväntar man sig nyskapande bör man nog hålla sig borta men det är det dom är grejen, man vet vad man får redan från början resten är egentligen bara en nyansering.

På den här plattan lyckas hon ypperligt. Första halvan är något bättre i mitt tycke, här ligger de starkaste låtarna. Jag kan inte precis pinpointa texterna generellt men jag kan åter konstatera att det är en av Melissa starkaste sidor. Till exempel förälskade jag mig genast i plattans andra låt - Take My Number, som blickar tillbaka mot en svunnen skoltid. Vad som var och vad som blev. Det är ett ämne som är kärt för mig av rent personliga skäl. Hon uttrycker det fantastiskt väl.


Jag vill påstå att det här är Melissa Etheridges bästa platta på ett tag, åtminstone sedan Awakenning. Jag gillar den skapt! 

8/10


Nicke Borg Homeland – Chapter 3: Live in the Studio – 2014


Som vanligt ligger jag en bit efter när det gäller skivrecensioner. Den här har jag lyssnat från och till på i flera veckors tid. Det tar helt enkelt så lång tid att bestämma mig för vad jag ska tycka. Fast nu har ju jul- och nyårshelgerna varit i vägen för allt kreativt skrivande också förstås.

Faktum är att jag hade oerhört dålig koll på Nicke Borg inför den här plattan. Jag har också oerhört dålig koll på Backyard Babies som Nicke sjunger och spelar gitarr i till vardags. Så några jämförelser lär det inte bli tal om. Dessutom är det knappast jämförbar musik i alla fall. Soloprojektet Nicke Borg Homeland är mera år countryhållet än någon röjarrock. Vid något tillfälle vill jag till och med nästan kalla det för skiffle. Det är kanske inte instrumenterat med tvättbrädor osv. men det är onekligen vibbar därifrån.

Men jag klagar inte. Jag gillar verkligen den glädje som kan komma från skiffle och från de enkla melodier som Nicke Borg levererar akustiskt på denna liveskiva. Fast någon vanlig liveskiva är det ju inte, lyckligtvis. Det här är något mycket bättre än så. Man kan säga att det är som att lyssna på en god trubadur en fredagskväll på krogen. En men en fantastisk repertoar av egna låtar. Det tog veckor men jag har bestämt mig. Det här är riktigt bra och med en mysfaktor som inte skäms för sig. Dessutom är Nicke en fantastisk sångare!

8/10





Kokong – Vivisepulturesque – 2014


Den mest slitna frasen i mina  recensioner, vare sig det handlar om film, musik eller litteratur, måste vara att "det här inte är för alla". Vad är egentligen för alla? Finns det något som är tillräckligt universellt att kunna klass som objektivt bra, eller dåligt för den delen? Egentligen handlar det att kunna identifiera vad det är för något man läser, lyssnar eller ser på och sedan försöka beskriva det så tydligt som möjligt.

I det här fallet handlar det om ett band som, om man får tro albumtiteln, gärna vill komplicera så mycket som möjligt. Man vill helt enkelt inte göra det för lättillgängligt.  Dock vill jag påstå att det inte är så "illa" som det låter.  Det tar några gånger men sedan har man fattar precis vad det går ut på. I genrebenämningar betraktat får man kalla det här för någon form av alternativ rock. Det finns lite lustigheter här och där men det är ganska skönt att lyssna på när man väl har fattat grejen.


Det handlar om ett album med 6 låtar. Den första är över 12 minuter och sedan ligger de på runt halva den tiden. Det ger utrymme för att göra mer inom varje låt än bara vers refräng vers refräng refräng slut, vilket är något jag uppskattar. Det är roligare av lyssna när det inte följer den allra enklaste mallen helt enkelt.


7/10


Lommi – Horse – 2014


Ska jag drista mig till att jämföra Lommi med något annat ligger en korsning mellan Mustasch och Black Sabbath nära till hands. Det är ganska tungt och riffen är både trevliga och medryckade. Egentligen behöver man inte säga mer än så och var och en som gillar dessa band bör snarast möjligt spana in Lommi.

Jag har nu lyssnat igenom skivan kanske 10 gånger och varje gång blir jag förundrad över att den faktiskt fortfarande växer. Från början var jag inte jätteimponerad av soundet som jag tyckte var en aning för mörkt för min smak. Men jag inser mer och mer att det är precis så det ska låta för att göra musiken rättvisa. Efter några genomlyssningar sätter sig melodierna och man kan nästan nynna med i refrängerna. I den mån det finns refränger förstås. Som vanligt är inte den här typen av hårdrock baserad på samma struktur som en poplåt så klart. Dock klart mer än andra typer av hårdare Metal.

På det hela taget fick jag en långsam start av upplevelsen. Det tog mig lite tid att lyssna in mig på Lommi, kanske beror det på att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Det bästa med långsamma starter är att man som regel får en produkt som håller betydligt längre!

7/10



Systemet – Välkommen till fördomen – 2014


1983 gjorde Magnus Uggla en skiva som heter Välkommen till folkhemmet. Det är väl i och för sig inte han som hittat på begreppet eller uttrycket men jag kan inte så bli att tänka att Välkommen till fördomen är en cynisk blinkning till just detta. Det ligger på något sätt i tiden.

Själva kallar de sin musik för blåbärssynth. Det är inget uttryck jag är bekant med men det är faktiskt något av en klockren beskrivning. För mig betyder Synth att i princip allt är blip blop hela tiden, tänk Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Så är det inte med Systemet. Det finns väl alltid närvarande men det är uppblandat med så mycket annat att jag främst känner att jag måste rubriceras de som pop.

Texterna framförs på tydlig skånska och tillför helt klart upplevelsen något. Faktum är att det här, rent musikaliskt inte borde tilltala mig särskilt mycket. Det är texterna som gör det lilla sista för mig. Det är viss humor och självironi men framför allt en cynisk betraktelse av samhället och samtiden. För detta får man höga poäng och ärlig talat så sätter sig musiken rätt bra efter några genomlyssningar också! Jag är glad att jag fick chansen att lyssna på det här.


6/10

And We Should All Die of That Roar - 2014


Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.


8/10


Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014


Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10



Tongue – Look! It’s Rock ’n’ Roll! – 2014


Ibland ramlar det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.

För det första får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen älskar det här!



Och vet ni vad? Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har blivit lite snål med betyg på gamla dar…

Men det här är alltså en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!

8/10


Accept – Blind Rage – 2014


Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära!

Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en annan vokalist med i bilden. Låtarna är klassiska, sådana man förväntar sig av Accept. De låter som det gjorde på den gamla goda tiden – fast fräschare. Jag vet inte vad det är men gitarrsoundet har alltid varit bandets starka sida. Det är fortfarande utpräglat och igenkänningsbart och jag älskar det! Det är en tjock härlig ton som inget annat band har. Plus den karakteristiska manskören som också alltid har varit Accepts kännetecken under många många år.

Kan man göra en så här bra, fräsch, modern och klassisk platta 35 år efter debuten och som fjortonde album vill jag veta var som kommer härnäst. Accept är här igen, de tillhör de stora och kommer alltid att finnas med dem. Åtminstone för överskådlig framtid!

9/10



Nytt från John Mellencamp!


Release 2014-09-23. Denna lär införskaffas! :-)

Ace Frehley – Space Invader – 2014


Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10



Grave Digger – Return of the Reaper – 2014


Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10



Overkill – White Devil Armory – 2014


Det här är väl tredje skivan med Overkill som jag skriver om tror jag. Det är ett band som det, mycket beroende på basisten DD Verni, är lätt att känna igen. De har helt klart ett speciellt sound. Jag har tidigare refererat till dem som spelades teknisk Thrash Metal men jag tycker inte det stämmer. Jag får väl skylla på att jag var ung och oerfaren när jag skrev det. Snarare skulle jag vilja kalla det här för tämligen traditionellt när det gäller Thrash Metal.

Det är dessutom välproducerat ljud på plattan och faktiskt det bästa jag har hört Overkill göra. Jag har förstås inte alla deras skivor men av det jag har hört är det här det mest genomarbetade albumet! Det finns onekligen meolider om sätter sig efter bara några få genomlyssningar och det tillhör väl inte vanligheten på Thrashscenen.

Den här utgåvan av skivan innehåller dessutom två bonusspår, varav det ena är en Nazareth cover – Miss Misery. Den andra, The Fight Song, passar inte riktigt in i konceptet och det är lätt att förstås varför den hamnat som bonusspår. Den är lite för melodiös för att riktigt passa in. Med aningen annorlunda sound hade den kanske platsat på en skiva med Alestorm eller liknande. Inte för att det handlar om ett pirattema men det är som sagt mer Heavy Metal än Thrash. Inget fel i det men den passar som sagt inte riktigt in i helheten.

8/10


Arch Enemy – War Eternal – 2014


Lite kul är det med band som har kvinnliga growlare. Detta har Arch Ememy, en ny för skivan tillika. Ny i bandet är nämligen Alissa White-Gluz som tar över vokalistrollen. Förvisso är jag inte jätteförtjust i vokalisttekniken men man får ju berömma ovanligheten i sig. Det hörs inte ett dugg att det är en kvinna heller. Det hade jag inte väntat mig!

Musikaliskt rör det sig om melodisk Death Metal. Det är en genre som jag inte har jätte stor erfarenhet av. Jag kan tycka att det blir lite motsägelsefullt. Å ena sidan är det stenhårt medan det å andra sidan är lite mesigt nästan. Det blir bara märkligt för mig. Det vill nog till att det är lite bättre producerad än så här för att jag ska bli riktigt intresserad. Därmed inte sagt att produktionen är dålig. Det är bara inte så top notch som man skulle önska.

För min del är det för mycket Death Metal, för lite melodi. Den melodi som finns låter lite för mesigt och så gillar jag regelrätta Thrash-riff bättre än vad det här bandet lyckas åstadkomma.


5/10


Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014


Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10



Alestorm – Sunset on the Golden Age – 2014


Säga vad man vill om Alestorm men det har onekligen hittat sin egen nisch och följer den stenhårt. De kallar själv sin stil för True Scottish Pirate Metal och det är en fantastisk beskrivning av vad det handlar om. Det är nämligen precis så det låter. Det är klatschiga melodier som doftar saltvatten. Det är lätt att känna igen soundet det är i det avseendet ganska lättlyssnat.

Problemet är att när man har hört en låt har man hört alla. Det är förstås en överdrift men ändå inte långt från sanningen. Självklart har jag inte hört allt bandet släppt på skiva men med Black Sails at Midnight i bagaget känner jag att jag har tillräckligt statistik i ryggen för ett sådant uttalande. Därför blir det här rätt tråkigt redan innan skivan är slut vilket är synd eftersom jag tycker band som Alestorm bör premieras. De som vågar bryta sig loss och köra sin egen grej är föredömliga.

5/10



Burn GBG – You Can Do It (Now) – 2014


Jag skrev om det här bandets debutalbum – Rock Royale – för ett par år sedan. Jag var helt tagen och även om jag inte riktigt hade koll på bandets påstådda influenser (jag hade faktiskt aldrig hört Hellacopters!!) fullt ut kunde man höra en spelglädje som infinner sig väldigt sällan. Sedan dess har Burn hunnit byta och lägga till medlemmar, dessutom bytt bandnamnet till Burn GBG och nu har de alltså kommit med nya alster, en EP!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an skivan. Medlemsbyte, speciellt när det gäller sången kan bli riktigt förödande, det kan också bli riktigt bra. Ta till exempel Iron Maiden som jämförelse, det var inte förrän Bruce Dickinson kom med som det tog fart på allvar. Nu menar jag inte att det skulle finnas någon likhet rent musikaliskt mellan Burn GBG och Iron Maiden. Det gör det verkligen inte. Däremot finns det helt klart influenser från garagerockstidens Alice Cooper och nämnda Hellacopters. De senare är nog den största influensen faktiskt!

Enligt egen utsago är Burn GBG i första hand ett liveband och det var ett sådant ambitionen från början var att bli. Jag har inte haft nöjet att beskåda dem levande men jag hyser inga som helst tvivel om att det är deras främsta egenskap. Här är fyra låtar att lagga till repertoaren som säkerligen passar på scen. Jag gillar det här mycket! Det är inte mycket krusiduller utan mest pang på rödbetan rock n’ roll. Det är lite tyngre ljudbild än på debuten och det är väl inte så konstigt eftersom man numera har utökat med ytterligare en gitarrist. Det låter lite så där småpunkigt och livekänslan är fantastisk!

8/10

Här hittar du Burn GBG


Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014


Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10