Jag har inte lyssnat på ett helt
album med Ozzy Osbourne på ganska
många år. Det har mest blivit enstaka låtar, favoriter såsom Crazy
Train, Mr Crowley och Suicide Solution, men även nyare
alster som No More Tears och Miracle Man. Nu är ju förvisso inte
dessa låtar så nya längre, men i förhållande till det jag framförallt
förknippar Ozzy med är de onekligen
nyare. Hur som helst kan jag på det här albumet konstatera att jag inte gillar
att man lägger en massa filter på rösten som bara får den att låta sämre. Det
är väl förvisso inget ovanligt nuförtiden och anpassningen till
nedladdningsbara format som mp3 gör att det ofta tas ljudmässiga genvägar när
det gäller musik. Detta är förstås beklagligt men knappast begränsat till Ozzy Osbourne eller någon annan specifik
artist heller för den delen. Dock kan man, med facit i hand, konstatera att Ozzy faktiskt har nyttjat sig av olika
sätt att förställa sin röst under ganska många år. I samband med detta kan jag
berätta en liten anekdot. För ett antal år sedan läste jag en artikel i någon
tidning som påstod att Ozzy inte var
någon stor sångare, men hade en massa tricks som dolde detta faktum. Jag, som
vid den tiden, tyckte att Ozzy var
utmärkt sångare och höll naturligtvis inte med. I dagens läge resonerar jag
förstås lite annorlunda och har numera insett att en attraktiv röst inte
nödvändigtvis är synonymt med skicklig sång. Där står jag idag, Ozzy är ingen stor sångare, men klarar
av att leverera en melodi och hans röst är lätt igenkänningsbar, vilken måste
betraktas som positivt för en sångare! Hur som helst så tycker jag att det här
är klart hyggligt, det finns kanske inget som utmärker plattan till att nå
högre höjder, men det känns kompetent och den duger helt klart att plockas fram
emellanåt även om det inte glänser eller skimrar om kring det.
