Helloween – Walls of Jericho – 1985

Egentligen är det frågan om mycket mer än bara Walls of Jericho när man lyssnar på CDn. Man har nämligen inkluderad även den första mini-LPn, den självbetitlade Helloween, som innehåller min absoluta favorit med bandet – Murderer. Alla de fem låtarna är egentligen helt fantastiskt bra men Murderer kommer nog att för alltid grädden på moset när det gäller Helloween.

När man har betat av de fem låtarna från Mini-LPn tar egentligen själva skivan vid. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är från en era där Helloween fortfarande var bra! Kai Hansen står både för sång och gitarrspel. Även Michael Weikath spelar gitarr och om jag inte är helt fel ute som är han och basisten Markus Grosskopf fortfarande stommen i bandet. Många har passerat genom åren men de där två håller fortfarande på. Trummor spelar Ingo Schwichenberg.

Helloween är här ännu inte riktigt det Power Metal band det kom att bli. Med Michael Kiske gjorde man de oförglömliga plattorna Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Men alldeles oavsett hur bra de plattorna är så är det här ett stycke musikhistoria som slår det mesta. Keeper of the Seven Keys falnar, men den här första plattan står sig ännu! Det är en Speed Metal platta från tiden då Helloween fortfarande var riktigt bra! Som avslutning bjuder också CD versionen på Judas, en riktig klassiker som väl inte riktigt fanns på något fullängdsalbum när det begav sig.

8/10

Metallica – Ride the Lightning – 1984

När Master ofPuppets och …and Justice for All hade kommit ut fick jag för mig att jag inte var vidare förtjust i Metallicas första och andra skiva. Jag minns inte riktigt varför men det är onekligen så att det inte är lika komplicerade låtstrukturer här som sedan skulle komma. Det är heller inte lika bra producerat och James Hetfield har ännu inte riktigt blivit den sångare han är idag. Kanske är det så enkelt?

Idag är jag mycket förtjust i både den första skivan men även den här andra – Ride the Lightning. Låt vara att alla låtarna inte hållet toppklass och att det är lätt att glömma bort att skivan faktiskt innehåller ett par låtar man nästan alltid hoppar över när man sätter på den. Trapped under Ice och Escape i synnerhet.

Men det finns andra låtar som kompenserar detta, den vildsinta Fight Fire With Fire som kanske är det mest aggressiva bandet har spelat inte någonsin. Klassiker är också titelspåret och For Whom the Bell Tolls med sitt två minuter långa intro. Helt fantastiskt! Det som dock kröner albumet och gör allt annat förlåtligt är den monumentala Creeping Death som bygger på den tionde Egyptiska plågan, den när varje förstfött gossebarn skulle dö… Det är en fantastisk text och en fantastisk låt med ett fantastiskt riff. Eller flera riff egentligen eftersom den innehåller tempoväxlingar och förändringar längs vägen.

Man kan se skivan som ett preludium för det som komma skall men jag vill ännu inte riktigt kalla det för thrash. Det är fortfarande speed metal i min bok men det är på gång…det är på gång!

8/10

Idag i musikhistorien: 30 år sedan... Metallica – Kill ’Em All – 1983

Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle. Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände jag mig manad att återbesöka den inför en recension.

Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna. Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.

Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia) Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!

Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg. Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite daterat och James Hetfields sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!

8/10

CDON

12:e Juni i musikhistorien - 28 år sedan MEGADETH - KILLING IS MY BUSINESS... AND BUSINESS IS GOOD - 1985

Ärligt talet, hade det här varit min första bekantskap med Megadeth hade det också med stor sannolikhet blivit min sista. Det låter ganska risigt faktiskt. Fast det är inte riktigt hela sanningen heller. Snarare är det så att låtarna är för bra för den usla produktionen som jag förstår att Dave Mustaine gjorde själv efter att pengarna hade tagit slut. Det låter väl egentligen inte mycket annorlunda jämfört med andra producerade skivor under perioden men man är ju lite bortskämd numera. Kanhända kommer låtarna till sin rätt på den re-mastrade versionen som kom 2002? Det vore faktiskt intressant att undersöka!

Som det är nu är det framförallt två låtar som sticker ut. Vi undantar den inledande Last Rites som låter som något Alice Cooper gjorde på Welcome to my Nightmare, jag kan bara inte placera det just nu. Förutom denna så är det paradoxalt nog plattans enda cover These Boots som, låt oss säga, går lite snabbare här än vad Nancy Sinatra gjorde den. Dave Mustaine har också ändrat texten en smula. Slutligen avslutande Mechanix, som åtminstone jag känner bättre som The Four Horsemen med Metallica. Det går nog liiite fortare här men tusan vet om det är bättre. Någon form av originalversion får man väl ändå kallade det, åtminstone textmässigt. Dave Mustine skrev låten och sedan gjorde man om texten i Metallica efter Dave Mustaine fått sparken. Hur som helst tillhör den höjdpunkterna här även om jag har svårt att inte ”höra” Metallicas text.

4/10

Omslaget till den remastrade utgåvan
är väl rejält mycket snyggare?

Annihilator – Never Neverland – 1990

Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt.

Coburn Pharr står för sången på det här albumet och han sköter sig minst lika bra som den föregående sångaren. Hans röst passar utmärkt till musiken som spelas! Favoriter är de låtar som tar ut svängarna mest när det gäller gitarrspelet: Sixes and Sevens och Imperiled Eyes som dessutom innehåller teknik jag aldrig tidigare (och inte senare heller) hört användas som riff.

Ja, det finns inte mycket mer att orda om egentligen. Gillar man Annihilators andra skivor eller Heavy/Speed Metal med innovativa riff lär man tycka om det här också!

8/10

Annihilator – Alice in Hell – 1989

Jag vet faktiskt inte vilken skiva som blev min inkörsport till Annihilator men jag är i alla fall säker på att det inte var denna, deras första skiva! Under åren har Annihilator, eller Jeff Waters som egentligen ÄR bandet, lyckas förbli innovativa och intressanta och när andra band har utvecklats åt det negativa hållet och känts trötta har Jeff alltid lyckats verka vital när det gäller kompositionerna!

Det här är alltså debutskivan och den är väl inte riktigt lika välproducerad som det som skulle komma senare. Det är heller inte riktigt samma grad av tempoväxlingar och innovativt gitarrspel som senare skulle bli verklighet. Annihilator kan sägas spela många genrer beroende på vilken platta det handlar om. De har avverkat Thrash, vanlig Heavy Metal, nästan lite radiovänlig rock och här är det mest frågan om Speed Metal tycker jag. Skillnaderna är kanske hårfina men är man petig som jag måste man helt enkelt rubricera…

Som vanligt är det oerhört tight musik. Jag tror att Jeff är något av ett musikaliskt geni för vad han än företar sig så låter det bra. Det känns vara hur teoretiskt fel som helst men när han gör det blir det välljudande riff av det! Det här är bara början på den resa som Annihilator kommer att ta men det känns så skönt att vara med från början!

7/10

Recension: Slayer – Show No Mercy – 1983

Jag har någon slags förkärlek till debutplattor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör detta. Om det är att banden har petat och petat i sina låtar tills de har blivit perfekta eftersom de inte har haft någon som helst tidspress på sig att skriva låtar – eller om det är precis tvärtom? Så är det nog! I stället för perfektion får vi spelglädje och energi som inte längre än möjlig när bandet står inför sitt femte eller sjätte album. Då är allting redan gjort och det är småjusteringar som kan göras.

Det här är alltså Slayers debut och den innehåller låtar som verkligen håller än idag och som bandet fortfarande framför Live! I alla fall gjorde de det när det fenomenala livealbumet Decade of Aggression spelades in. Klassiker som inledande Evil has no Boundries och The Antichrist trängs med Die by the Sword och Fight till Death och då är vi inte halvvägs än!

Så här tidigt i karriären försökte faktiskt Tom Araya sig på att sjunga, något som han snart slutade med, och det innebär att det finns väldigt tilltalande melodier här snarare än den brutala ljudmatta som man numera kan råka ut för. Kanske kunde låtarna ha framförts bättre på alla plan och produktionen kunde ha varit mer påkostad, men det känns oerhört äkta och det betyder väldigt mycket. Det finns inget tillrättalagt och riffen sitter där de ska även om Hanneman och King självklart har blivit skickligare på sina instrument under åren som har gått. Men onekligen är det här en vass debut! Jag är kanske inte fullt lika lyrisk som jag kan vara över debutplattor ibland men det är utan tvekan ett riktigt bra album med låtar som verkligen sätter sig!

9/10

Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10