Nocean – Based on a Lie – 2015

Det här var en verkligt upplyftande erfarenhet! Nocean, som frontas av sångerskan Hanna Olsson, låter som något som kunde ha varit vilket stort band som helst på 80-talet. Och man kan säga mycket om 80-talet, att frisyrerna inte borde ha funnits, örhängena varit mindre plastiga och allt möjligt. Men hårdrocken var fortfarande i sin vagga och det fanns inte alla möjliga extrema avarter att tillgå. Inte på samma sätt som idag i alla fall.

Noceans musik är av tämligen klassiskt snitt om man tar ovanstående under betraktande. Det är inte så mycket krusiduller. Det är inte Thrash, det är inte Death och det är knappt ens Metal över huvud taget. Det här är hårdrock som den är menas att låta! Det är sköna melodier och en drivande sång i kombination med medryckande gitarriff. Inget märkvärdigt kanske, men fan så bra!

Based on a Lie är en fyralåtars EP och är bandets andra så långt. Jag kommer självklart att snoka reda på den första också för jag gillar det här skarpt! I skrivandets stund kan bandet även stoltsera med ett skivkontrakt på en fullängdare. Jag känner att jag behöver den när det är dags för release i början på 2016. Måtte tiden gå fort fram till dess!

8/10

Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10