Liksom efterföljande Lick
It Up är det här ett betydligt “hårdare” album än de flesta av
sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och
melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är
oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer,
och I
Love
it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett
fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även om skulle ha amputerat
flera stycken av dem! Totalt sett blir det intetsägande och ett av de svagaste
albumen med Kiss som jag skrivit om
så långt faktiskt. Och faktum är att det här inte ger mig mycket mer än vad jag
redan skrivit, det är ett riktigt svagt album helt enkelt. Man känner
självklart igen vilka som spelar, åtminstone känner man igen Gene Simmons och Paul Stanleys röster och är man komplettist ska man förstås ha
detta album också!
