Helloween – Walls of Jericho – 1985

Egentligen är det frågan om mycket mer än bara Walls of Jericho när man lyssnar på CDn. Man har nämligen inkluderad även den första mini-LPn, den självbetitlade Helloween, som innehåller min absoluta favorit med bandet – Murderer. Alla de fem låtarna är egentligen helt fantastiskt bra men Murderer kommer nog att för alltid grädden på moset när det gäller Helloween.

När man har betat av de fem låtarna från Mini-LPn tar egentligen själva skivan vid. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är från en era där Helloween fortfarande var bra! Kai Hansen står både för sång och gitarrspel. Även Michael Weikath spelar gitarr och om jag inte är helt fel ute som är han och basisten Markus Grosskopf fortfarande stommen i bandet. Många har passerat genom åren men de där två håller fortfarande på. Trummor spelar Ingo Schwichenberg.

Helloween är här ännu inte riktigt det Power Metal band det kom att bli. Med Michael Kiske gjorde man de oförglömliga plattorna Keeper of the Seven Keys part 1 & 2. Men alldeles oavsett hur bra de plattorna är så är det här ett stycke musikhistoria som slår det mesta. Keeper of the Seven Keys falnar, men den här första plattan står sig ännu! Det är en Speed Metal platta från tiden då Helloween fortfarande var riktigt bra! Som avslutning bjuder också CD versionen på Judas, en riktig klassiker som väl inte riktigt fanns på något fullängdsalbum när det begav sig.

8/10

W.A.S.P. - The last Command - 1985

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är kapabel att avgöra.

Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden. Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries In The Night, titelspåret The Last Command och Running Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett stående inslag på många av W.A.S.P.s kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela med Alice Cooper. 

7/10

Exodus – Bonded by Blood – 1985

Anledningen till att jag införskaffade och tog mig tid att lyssna på den här plattan var för att Mick Wall skrev en hel del om det i sin biografi om Metallica. Det finns en hel del jämförelser till Metallicas första platta Kill ’Em All i biografin och efter att ha lyssnat på den här skivan är det svårt att inte höra likheter. Det är i princip samma typ av musik som Metallica i sin tidiga karriär. Och det är bra! Det är bara lite sämre producerat än Kill ’Em All och sången har bedrövlig reverb i ofantliga mängder. Om albumet lät mindre burkigt och hade gjorts med nuvarande ljudfilosofier hade det varit en klassiker idag!

Men jag gillar vad jag hör i alla fall! Det kunde behövts bättre melodier men riffen är sköna och jag kommer helt klart att utforska mer av Exodus skivkatalog framöver. Det är faktiskt en skam att jag har väntat så här pass länge på att upptäcka dem.

7/10

12:e Juni i musikhistorien - 28 år sedan MEGADETH - KILLING IS MY BUSINESS... AND BUSINESS IS GOOD - 1985

Ärligt talet, hade det här varit min första bekantskap med Megadeth hade det också med stor sannolikhet blivit min sista. Det låter ganska risigt faktiskt. Fast det är inte riktigt hela sanningen heller. Snarare är det så att låtarna är för bra för den usla produktionen som jag förstår att Dave Mustaine gjorde själv efter att pengarna hade tagit slut. Det låter väl egentligen inte mycket annorlunda jämfört med andra producerade skivor under perioden men man är ju lite bortskämd numera. Kanhända kommer låtarna till sin rätt på den re-mastrade versionen som kom 2002? Det vore faktiskt intressant att undersöka!

Som det är nu är det framförallt två låtar som sticker ut. Vi undantar den inledande Last Rites som låter som något Alice Cooper gjorde på Welcome to my Nightmare, jag kan bara inte placera det just nu. Förutom denna så är det paradoxalt nog plattans enda cover These Boots som, låt oss säga, går lite snabbare här än vad Nancy Sinatra gjorde den. Dave Mustaine har också ändrat texten en smula. Slutligen avslutande Mechanix, som åtminstone jag känner bättre som The Four Horsemen med Metallica. Det går nog liiite fortare här men tusan vet om det är bättre. Någon form av originalversion får man väl ändå kallade det, åtminstone textmässigt. Dave Mustine skrev låten och sedan gjorde man om texten i Metallica efter Dave Mustaine fått sparken. Hur som helst tillhör den höjdpunkterna här även om jag har svårt att inte ”höra” Metallicas text.

4/10

Omslaget till den remastrade utgåvan
är väl rejält mycket snyggare?

ZZ Top - Afterburner - 1985

Afterburner (1985) Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När den här plattan kom två år efter de enorma försäljningsframgångarna bandet hade haft med Eliminator, var vi väl alla lite nyfikna på om det skulle hålla ända fram eller om Texassönerna hade uttömt sitt förråd av lättlyssnade och popiga rocklåtar. Eftersom jag redan tidigare nämnt min dåvarande lyriska inställning till Eliminator, är det väl inte mer än rätt att jag här och nu, fortsätter med detta som utgångspunkt även när det gäller granskning av denna uppföljare. Kort sagt var oron stor för att det här skulle bli en flopp som inte alls levde upp till förväntningarna och letar jag mig tillbaka i tiden och försöker minnas de tankar som faktiskt for i mitt huvud på releasedagen (för det här var naturligtvis en platta som skulle införskaffas för att lyssnas på direkt när den kom) så blev jag nog aningen besviken. Men i dagens bedömning förhåller det dock sig något annorlunda och jag menar numera snarare att det här faktiskt är ett betydligt jämnare och således också ett bättre album än sin föregångare, som för övrigt klättrade ett par steg högre på Billboardlistan. Den är klart poppigare i sin framtoning, det finns inga direkta utfyllningsmaterial utan varje låt kan stå för sig själv utan att nödvändigtvis behöva backas upp av helheten, och även om rocken och bluesen finns där som stöd, kanske framförallt i Billy Gibbons gitarrspel, är det definitivt mera lättlyssnad pop än något annat som kommit från bandet.

Det är också första plattan där andra instrument än trummor, bas och gitarr (om man undantar blåssektionen på Degüello) fått en framträdande roll, i Velcro Fly och plattans största hit – Sleeping Bag, inte minst eftersom Dusty Hill, förutom att hantera basen också spelar keyboard. Även singeln Stages nådde förresten första platsen och jag kan åter konstatera att de låtar där Dusty Hill står för sången är de allra vassare (Can’t Stop Rockin’, Delirious). Sedan går det ju inte att komma ifrån att kommentera Woke up with Wood heller, hur översätter man det? ”Vaknade med ståfräs”? – 8/10

Recension: Twisted Sister – Come Out and Play – 1985

Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 

Recension: Michael Bolton – Everybody’s Crazy – 1985

Jag har väl aldrig varit någon riktig fan av Michael Bolton, åtminstone inte av det som han har gjort under de senaste tjugo åren av sin karriär. Före dess fastnade jag dock för den här skivan – Everybody’s Crazy, som är en hårdrocksplatta av åttiotalssnitt. Det innebär gott om floskler och produktionen ligger nära den standardiserade mall som kom att bli synonym men den här typen av melodisk rock under den här tidsperioden. Numera är det inget som exalterar nämnvärt även om det någon gång emellanåt kan vara roligt att återstifta bekantskapen med förr. Självklart kan den också vara roligt att höra för dem som inte känner till denna del av Michael Boltons karriär. Det är inga problem att höra var som komma skall efter att han klippte av sig det långa håret och man får väl helt enkelt se det här som en del av ett musikhistoriskt arv, och som sådant är det av mindre intresse vilka kvalitativa egenskaper som faktiskt finns. Hur som helst så föredrar jag det här framför den senare karriären alla dar i veckan!

5/10 

Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985

Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 

Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: John Mellencamp – Scarecrow – 1985

Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som skäms för sig. Titelspåret, eller rättare sagt Rain on the Scarecrow, som det egentligen heter och Small Town, som kanske är Mellencamps bästa hit någonsin (det beror ju på vem man frågar förstås) har väldigt medryckande melodier medan resten av plattan, i stor utsträckning, får klara sig utan detta. Men det märkliga är att även om det inte finns några direkt starka hookar, förutom i dessa två dunderlåtar, så fungerar det mycket bra ändå! Det finns en styrka och närvaro i musiken som gör att man inte behöver förlita sig på så enkla knep helt enkelt. Fast eftersom man inte tröttnar på skivan i första taget, så lär man ju sig de andra låtarna ganska bra också förstås och skivan blir faktiskt bättre och bättre ju fler gånger man hör den!

8/10

Recension: Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985

Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10