Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli - 2007

Dimmu Borgir:

In Sorte Diaboli

2007

Nuclear Blast NB 18622

Jag tror att det här – Norska Dimmu Borgirs åttonde Studioalbum – är en utmärkt inkörsport för dem som är ovana vid tempoväxlingar, symfoniskt vackra melodier och ett dödsföraktande fullorkestrerat black metal sound. Detta kombinerat med elegant stämsång och allehanda möjliga röster som tillsammans bildar teman för plattan och som berättar historien. Den om den medeltida prästen som börjar tvivla på sin tro och slutligen ger sig hän åt den mörka sidan istället.

Redan inledningsvis möts vi av Hellhammers groteskt snabba baskaggar i The Serpentine Offering men det dröjer inte länge innan vi leds in på en helt annan rytmisk väg – för att sedan ledas tillbaka igen. Allt ackompanjerat av bakomliggande men ganska framträdande synthar som här tar formen av stråkar och som faktiskt sätter den inledande tonen för plattan. Det som sedan följer är en mycket logisk musikalisk resa, som visserligen håller sig inom ramarna för vad man kan kalla progressiv och symfonisk black metal, men ändå utforskar olika sound framförallt vad gäller syntharna vilket gör att låtarna får olika karaktär och förmedlar olika typer av känslostämningar.

Det finns dock ett helhetskoncept vad gäller historien som berättas och det går till och med att uppfatta en hel del av texten bara man lyssnar tillräckligt noga. Detta är något som jag verkligen rekommenderar att man gör – lyssnar noga! Det finns många nyanser att upptäcka i musiken. Det kan vara små skillnader i ljudkaraktären eller övertoner som gör att lyssnandet når en helt annan dimension. Det gäller att vara medveten hela tiden och ge sig tid för en ordentlig och aktiv lyssning. För även om plattan är ett konceptalbum med en övergripande historia, både textmässigt och musikaliskt, är den mycket mångsidig, pompös och tenderar aldrig att bli tjatig på något sätt även om det många gånger blir uppenbart vilken teknisk ekvilibrism som ligger bakom. Den är ytterst välproducerad och man utnyttjar verkligen hela stereoperspektivet till att panorera ut de olika instrumenten. Resultatet blir enastående och mycket rekommendabelt!

10/10

Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town – 1978

Det sägs ju att även en blind höna hittar ett korn och det är precis vad Bruce Springsteen, eller kanske jag som lyssnare, gör här! Det är en bra blandning av bra och lågmäld rockmusik. Samtidigt som inte orden vrålas ut. Det är heller inte allt för nasalt och Bruce Springsteen verkar bry sig om vad han sjunger om för en gångs skull. Det är ju ett av de första grundkriterierna för en lyckad sångare kan jag tycka. Jag tycker också att musiken är mixad på ett sätt som tilltalar och melodierna är, för en gångs skull också väldigt tilltalande! Det är roligt att lyssna på den här skivan även om det inte finns några direkta höjdpunkter, förutom möjligen Streets of Fire som kanske är ett strå vassare än övrigt material. Det är ganska jämnbra kvalitet på skivan utan att något egentligen sticker ut från mängden och med mina mått mätt när det gäller Bruce Springsteen finner jag den här skivan vara värd ett oerhört högt betyg! För det här är faktiskt riktigt bra och det måste premieras!

7/10