Hammerfall

Built to last har release 2016-11-04

Stabila Pretty Maids!

Pretty Maids är numera ganska stabila i sina releaser. Det tycker i alla fall jag. I början av karriären fladdrade det lite åt alla möjliga håll, även om det mesta var bra eller anständigt. Den här ska bli kul att höra. Kingmaker släpps 2016-11-04

Civil War släpper nytt...

Jag skrev om debuten Killer Angels för ett par år sedan. Nu är det dags för ett nytt album The Last Full Measure! Släpps 2016-11-04

Grave Digger – Return of the Reaper – 2014

Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10

Nytt från Dragonforce!

Maximum Overload släpps 2014-08-18

Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014

Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10

Civil War – The Killer Angels – 2013

Först gjorde jag inte riktigt kopplingen till vad det här var för något. Jag lyssnade och kunde konstatera att det lät som en korsning mellan Hammerfall och Sabaton, med en sångare som under stundom har drag av Ronnie James Dio. Sedan slog det mig… Civil War… Sabaton… Jo! Det är nämligen så att Civil War består av de avhoppade medlemmarna från Sabaton. Inte konstigt att de bär spår av sitt forna band. Sen mindes jag att jag hade läst en intervju med dem strax efter avhoppet, alltså innan skivsläppet, där de konstaterar att de inte alls kommer att köra på samma inriktning som Sabaton – krigstexter av olika slag. You could have fooled me!

Visst, det är verkligen inte alla texterna som är uppenbara krigssånger men det finns trots allt några stycken där man inte behöver analysera särskilt mycket för att komma underfund med hur det ligger till. Men det spelar mig ingen roll. Jag gillar det här Power Metal bandet. Jag tycker att det hittar sin egen grej trots att det finns andra som också gör liknande saker. Låtarna är lätta att lära sig och redan efter några få genomlyssningar kan man nästa sjunga med. Jag vet att inte alla uppskattar detta fenomen men jag menar att det är en bra egenskap när det gäller just Power Metal. I andra former av mer extrem Metal kanske det är av ondo men inte här alltså.

Ska jag skryta så fick jag tag på skivan av en ren slump. Den hängde med när jag köpte en tidning, en begagnad tidning rent av. Vad jag fick ge? Fem spänn! Sällan har en skiva varit mer prisvärd!

8/10

Hammerfall – Infected – 2011

Har man hört en skiva med Hammerfall så har man hört alla kanske man lite elakt kan säga. Det ligger definitivt något i det men vad gör det när det låter så här bra? Jag har ofta undrat om Hammerfall parodierar sig själva eller inte eftersom de är så pass stereotypiska med vad de gör men den här plattan gör mig skeptisk. Det är inte längre Heavy/Power Metal enligt formel 1 A. Här har Hammerfall utvecklat konceptet till åtminstone Formel 1 B!

Det finns inte så mycket mer att tillägga egentligen. Man känner igen sig och det är riktigt bra Heavy/Power Metal!

8/10

Sabaton – Carolus Rex – 2012

Även om jag bara har en skiva sedan tidigare med Sabaton känner jag redan från början att jag känner igen det här. Det är inget nytt under solen och det verkar som att om man har hört en skiva med dem så har man hört alla. Nu behöver det förstås inte vara någon nackdel, en del av storheten ligger förstås i att man har en kontinuitet i sitt musicerande. Joakim Brodéns röst är väldigt speciell och om det inte vore för något annat så skulle detta egentligen vara nog fog för att införskaffa skivan. Det är Power Metal med en powerful sångare helt enkelt.

Versionen av plattan som jag skriven om har en disk på engelska och en på svenska. Egentligen är den första inte helt engelskspråkig heller eftersom det finns vissa bakgrundpartier som framförs på svenska. Jag ser inget problem i det eftersom temat på skivan är den svenska stormaktstiden. Titels syftar på Karl XII och är det latiniserade namnet på denne kung.

Låt oss säga så här. Skulle du så och välja mellan den vanliga version av skivan och denna och det skiljer i pris – tag den vanliga med bara engelskspråkiga låtar. Det funkar inte alls på svenska. Faktum är att det är mycket svårare att uppfatta texten när den framförs på ens eget modersmål, det säger väl en del om vilken språkbruk man har använt sig av?

Totalt sett är det inget fel på varken innehåll eller framförande, det är bara det att vi har hört det förut…

7/10

Pretty Maids – Pandemonium – 2010

Jag brukar kunna bestämma mig hyfsat snabbt vad jag tycker. Det är inte alltid att jag direkt kan motivera varför jag tycker som jag gör, men åsikten isig brukar inte ta särskilt lång tid på sig att infinna sig.

Det här är en skiva där jag faktiskt fick tänka till lite och där jag dessutom ändra uppfattning en smula strax innan jag satte mig ner för att skriva det här. Det jag från början hade som utgångspunkt var nämligen de låtar som ingår i hårdrocksballadträsket – de snällare låtarna från skivan. Dessa är kanske inte så många till antalet och de är absolut inte dåliga egentligen, bara fantasilösa och tråkiga. Men när jag har lyssnat några varv insåg jag att det inte alls var detta jag borde fokusera på. Istället borde det intressanta vara alla de andra låtarna, de som hamnar inom Power Metal sfären. Bandet har egentligen en fantastisk förmåga att skapa medryckande musik, det är bara det att det har blandats upp med musik som inte borde vara med på samma platta.

Det är ganska rå Heavy/Power Metal när det är som allra bäst – och då är det riktigt bra, och relativt smörig hårdrocksballad när det är som sämst.

7/10

Pretty Maids – Sin-Decade – 1992

När jag köpte den här skivan för många år sedan tyckte jag väl inte den var något speciellt, den var ganska mjäkig och tråkig och motsvarade inte alls det jag förknippade Pretty Maids musikaliskt med. Sången var lite tunn jämfört med den på min favoritplatta med bandet vid den här tiden – Red, Hot and Heavy och det tilltalade helt enkelt inte. I dagens ljus inser jag att det här ligger någonstans i den musikaliska djungeln mellan power metal och FM-rock och det är inte alls pjåkigt faktiskt. Det drar mer åt power metal än FM-rock men jag känner att det finns någonting där, framförallt i sången och körarrangemangen. Det är inget som man sitter och superdiggar till men det är helt klart en skiva som är värd att plockas fram emellanåt när bara vill hänge sig åt okomplicerad musik där man inte behöver något vidare engagemang. Så efter att den stått och mognat till sig i tio eller femton år i hyllan skulle jag faktiskt vilja ge den här skivan ett ganska hyfsat betyg. Tidens tand har varit snäll mot den och faktiskt i det här fallet gjort den bättre än den var från början!

7/10 

Nyheter: Nytt album från Stratovarius

NEMESIS släpps *22:a Februari.













Reservation för förändringar

Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10

Recension: Sabaton - Attero Dominatus - 2006

Sabaton:

Attero Dominatus

2006

Black Lodge BLOD037CD

Som vanligt är det ganska svårt att definiera en musikstil, att räkna upp lämpliga referenser eller på annat sätt tydliggöra vad som egentligen recenseras. När det gäller Sabaton är det inte lättare än vad det brukar vara, utom då möjligen att den klassiska Heavy Metal som ligger i grunden för deras musik är något som intresserade mig mycket under mina uppväxtår. Om det är en fördel eller nackdel vet jag inte, för ju mer man kan om en specifik genre desto mer tenderar man nog att nyansera för att komma åt de innersta detaljerna av essensen. Men jag börjar så får vi se vad som händer…

Första intrycket blir en jämförelse med britiska Tank, om det sedan beror på att sångaren Joakim Brodén påminner en hel del om Tanks sångare eller att min största erinring av Tank – The War Drags Ever On, även påminner mig en hel del textmässigt om Sabatons krigsinspirerade texter. Krigsinspirerande förresten? Nja, det är nog snarare så att det i nittio procent av fallen handlar om krig i en eller annan form. Det är texter om tredje riket, Al-Qaida, korståg och självmordbombare. Detta utan att det för den delen någon gång blir tramsigt eller fånigt. Plattans avslutning – Metal Crüe, är förresten en mycket fyndig text som snarare är en hyllning till förebilden än en krigsskilldring. Det talas om band som Venom, Gamma Ray, Motörhead, Annihilator och Accept bara för att nämna några. When the Priest killed a Maiden in the Metal Church/Armored Saints and Warlocks watched the Slaughter/Rage of the Slayer forced the Pretty Maids/To Kiss the Queen in Crimson Glory.

Till skillnad från klassisk Heavy Metal från åttiotalet, använder man villigt keyboard i instrumenteringen. Detta var väl närmast en dödssynd när det begav sig men tillhör numera den arsenal många band använder sig av för att skapa olika stämningar i sin musik. Jag ser absolut inget fel i det och det är bara att konstatera att kriget mellan hårdrockare och synthare är över för länge sedan och att man verkligen kan ta varje medel som står till buds för att förverkliga sina musikaliska ambitioner. Numera ser man ju förresten ofta exempel på olika hybridlösningar vad gäller stilar och genrer ändå!

Hur som helst så baseras Attero Dominatus på, nästan trallvänliga, melodier. Det är inte mycket till avancerade och framträdande riff utan sången får verkligen stå i förgrunden vilket jag ser enbart som positivt. Det går snabbt att ta låtarna till sig och man kan nästan nynna med redan efter några få genomlyssningar. Visst förekommer det några solon som kanske många gånger görs hellre än bra, men det är ändå inget som stör helheten. Något som inte heller stör helheten är att det ibland verkar som om Sabaton vill låta större och pampigare än vad man faktiskt klarar av och det blir kanske någon sorts Power Metal i slutändan. Men oavsett vad man kallar det för så är det riktigt bra musik!

8/10

Recension: Bullet For My Valentine – Fever – 2010

Inledningsspåret Your Betrayel är riktigt bra och ligger musikaliskt någonstans i gränslandet mellan teknisk thrash metal och power metal. Dock gillar jag inte riktigt kontrasten mellan den typiska power-metal-vokalistrollen och den aggressiva (och onekligen mycket tekniskt kompetenta) musiken och skrikandet som nästan för tankarna till death metal! Man lyckas liksom aldrig få balansen att stämma och även om det musikaliskt, framförallt från gitarrerna, är mycket attraktivt blir den paradoxala effekten aldrig riktigt lyckad. Dessutom får jag inte riktigt grepp om vad det egentligen är tänkt att vara för musik. Ibland låter det nästan som Accept gjorde under sin storhetsperiod och ibland verkar man ha lånat in Iron Maidens speciella harmonier i det punkinfluerade konceptet. Det känns lite som om bandet vill för mycket och det tar sitt uttryck i avsaknad av nyanser. Men framförallt finns det inga direkt medryckande melodier att ackompanjera gitarrernas framfart med och slutresultatet blir inte mer än knappt godkänt. Det är i stort sett rätt tråkigt fast med några positiva egenskaper som inte gör genomlyssnandet helt meningslöst även om det inte finns något direkt sug att lyssna igen på skivan inom en snar framtid.

5/10 

Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10

Recension: Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall är ju ett band som på något sätt bibehåller den gamla traditionen av, låt oss saga “äkta” heavy metal. Gränsdragningar är svåra men det här ligger väl mer åt power metal kanske. Jag är inte bekant med hela deras katalog men det är åtminstone en bra beskrivning för den här skivan. Texterna är klyschiga, men de är det med charm och de är det med glimten i ögat. Jag vet att jag tidigare varit inne på om Hammerfall driver med sig själva eller inte och jag vet fortfarande inte efter den här skivan. Men jämför man den här med Legacy of Kings, som jag tidigare har skrivit om här på Magnifik Musik, så tycker jag inte att det är något egentligt problem. Här spelar det nämligen ingen roll om de är fullständigt seriösa eller om de driver med sig själva till 100%. Givetvis är kvaliteten något bättre om det visar sig att de driver lite med sig själva, de behöver inte göra det fullt ut, men om de är gravallvarliga är de ute på hal is. Då går de efter standard forumlär 1A och tro att de är duktiga. Och tekniskt sett så är de faktiskt ganska duktiga, de är samspelade och musiken är medryckande, om det råder det inget tvivel! Jag gillar sådan här musik och det råder ingen tvekan om att de också gillar sådan här musik. Man klarar inte av att spela så här medryckande om man inte brinner för det man gör.  Jag kan tänka mig att Hammerfall har en mycket god livekänsla, även om jag personligen inte har något sug efter att se musik live nuförtiden. Ska man göra jämförelser med andra band så tycker jag att åtminstone den här skivan påminner väldigt mycket om Helloween under perioden med Michael Kiske.  Nu kommer kanske inte Joacim Cans upp i samma toner som Michael Kiske men det känns som den typen av ”lättare” power metal utan några egentligen krusiduller. Det är inget så kräver något större engagemang av lyssnaren, åtminstone inte om man är intresserad av den här typen av musik, men det är lättlyssnat och medryckande!

7/10