Saxon – Solid Ball of Rock – 1991

Oj! Jag minns inte ens när jag lyssnade aktivt på Saxon senast! Den senaste skiva jag införskaffade var på vinyl före CDns tid så det är ett tag sedan nu. Vad jag ryckte minns jag verkligen inte. Hur som helst så var det Innocence is no Excuse om jag inte minns helt fel. Var för jag lutade lyssna på dem har jag ingen aning om för jag har för mig att jag verkligen gillade dem. I skivbackarna att även Crusader och The Power and The Glory, det vet jag.

Därför var det med spänt intresse som jag tog mig an den här. Det är väl i och för sig som det brukar vara, det är oerhört intressant att utforska musik man inte riktigt har koll på. Dock är det inte lika roligt, som här när man blir besviken över resultatet. Saxon visar sig vara lite för mesigt för min smak. Om det sen är bandet som har ändrat på sig eller mina preferenser ska jag låta vara osagt. Besvikelsen infann sig i alla fall.

Men dåligt är det verkligen inte! Det är kompetent framförd och skriven musik. Och ingen ska komma och säga att Biff Byford inte kan sjunga!

5/10

Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008

Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10

Accept – Eat the Heat – 1989

Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte riktigt har samma signifikans som vanligt.

Som Acceptplatta är den inget vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att man får betrakta Eat the Heat som en bagatell i Accepts musikaliska historia är också uppenbart!

5/10

Arch Enemy – War Eternal – 2014

Lite kul är det med band som har kvinnliga growlare. Detta har Arch Ememy, en ny för skivan tillika. Ny i bandet är nämligen Alissa White-Gluz som tar över vokalistrollen. Förvisso är jag inte jätteförtjust i vokalisttekniken men man får ju berömma ovanligheten i sig. Det hörs inte ett dugg att det är en kvinna heller. Det hade jag inte väntat mig!

Musikaliskt rör det sig om melodisk Death Metal. Det är en genre som jag inte har jätte stor erfarenhet av. Jag kan tycka att det blir lite motsägelsefullt. Å ena sidan är det stenhårt medan det å andra sidan är lite mesigt nästan. Det blir bara märkligt för mig. Det vill nog till att det är lite bättre producerad än så här för att jag ska bli riktigt intresserad. Därmed inte sagt att produktionen är dålig. Det är bara inte så top notch som man skulle önska.

För min del är det för mycket Death Metal, för lite melodi. Den melodi som finns låter lite för mesigt och så gillar jag regelrätta Thrash-riff bättre än vad det här bandet lyckas åstadkomma.

5/10

Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014

Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10

Louise Hoffsten – Yeah Yeah – 1989

Liksom Big Big World med Emila så kostade mig den här 10 spänn, klart överkomligt. Man får lov att säga att Louise Hoffsten är ett säkert kort. Hon vet vad hon sysslar med, kan sjunga och lyckas allt som oftast med sina låtar. De blir förstås inte alltid kanonbra men, åtminstone i det här fallet, är det musik som passar utmärkt i bakgrunden till bilkörning till exempel. Med det menar jag att det inte var någon riktig höjdare men att det trots allt handlar om stabil musik och ett stabilt framförande.

Naturligtvis handlar det om bluesrock i någon form. Den här gången är det helt på svenska och varför inte? Jag tycker Louise gör det bra utan att för den delen kanske alltid välja de bästa låtarna. Ett par sticker förstås ut från mängden men de flesta hamnar på samma nivå, den nivå som ligger strax över mediokert och som gör att lyssna på gång efter gång utan att man börjar irritera sig på något. Det är helt enkelt inga låtar som sätter sig men gillar man stilen kan man gott plocka fram skivan då och då, det låter som nytt varje gång…

5/10

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

David Bowie – Hunky Dory – 1971

Jag vill inte påstå att jag är någon kännare av David Bowies musik. Häromåret fick jag dock lust att utforska några skivor av/med denne man för att utöka referensramen. Det blev förstås inte av att jag skrev något om något av albumen – förrän nu!

Jag hörde någon gång att tycka om David Bowie skulle vara ungefär det samma som att säga att man tycker om musik. Påståendet bygger förstås på hans mångsidighet och det ligger kanske något i det. Men övermusikaliska personligheter som David Bowie har också en stor nackdel. Deras musik blir sällan lättillgänglig och det är fallet även här.

Första halvan av skivan är väl lite bättre i detta avseende och det finns lite melodier som är riktigt trevliga faktiskt. Ju längre albumet håller på desto svårtillgängligare blir det – generellt talat. Det finns ett par riktiga kanonlåtar som avviker från de övriga och som faktiskt är tämligen lätta att ta till sig. Den ena är förstås Life on Mars? medan den andra är den mindre kända Song for Bob Dylan på plattans andra halva. Även inledningsspåret Changes blev singel.

Men det är som sagt inte den lättaste musiken att lyssna på och det är också dess akilleshäl. Det blir tröttsamt att lyssna på David Bowies form av glamrock en längre tid även om enstaka låtar kan funka hur bra som helst. Betyget avser skivan som sådan, spelad i sin helhet.

5/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998

För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.

5/10

Tokio Hotel – Scream – 2007

Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte riktigt var jag ska placera in musik som Tokio Hotel framför. Det är inte pop och det är heller inte rock. Det är sannerligen inte metal men ändå kan man hitta element från alla delarna i musiken. Resultatet blir helt ok men inte fantastiskt.

Det här är deras tredje album men det första på engelska. Deras första två skivor gjordes på tyska och då får man lov att förmoda att de engelskspråkiga låtarna har en större genomslagskraft utanför tyskland. Inte någon gång känner jag ett sug efter att lära mig melodierna för att sjunga med. Det är typiskt skval för min del. Det är något som funkar i bakgrunden och som man för all del kan lyssna mera aktivt på, men det kommer inte att ge några bestående intryck!

5/10

Magnum – Goodnight LA – 1990

Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…

5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...

Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!

7/10

Lena + Orup – Dubbel – 2008

Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.

5/10

Bruce Dickinson – Tyranny of Souls – 2005

Jag har dragit mig för att recensera den här skivan trots att jag har haft den i min ägo ganska länge. De två föregående skivorna – Accident of Birth, 1997 och The Chemical Wedding, 1998, som jag båda tycker är väldigt bra, kom innan Bruce återgick till Iron Maiden. Men den här alltså fem år efter återföreningen. Jag vill inte säga att det märks, för Bruce Dickinson sjunger lika bra som någonsin och det är absolut inte något fel på hantverket, det är bara det att det inte finns några minnesvärda låtar. När jag har lyssnat igenom skivan en gång har jag ingen aning om hur den började, när jag har hört den två, tre eller fyra gånger vet jag fortfarande inte vilka låtar de innehåller.

Annars låter det väl i stort sett bra. Själva produktionen är det inget fel på. Man skulle väl kunna säga att det låter lite som Iron Maiden ”light”, fast utan Steve Harris karaktäristiska basspel.

5/10

Texas – White On Blonde – 1997

Om man skulle slå upp ordet medelskiva i ett uppslagsverk skulle man sannolikt hitta en bild på den här skivan. Det är inget som utmärker sig på något sätt, varken positivt eller negativt egentligen, åtminstone om man dristar sig till att jämföra med Texas hela katalog av skivor. Det är lagom mycket pop, det är lagom mycket soul och blues, det är lagom bra melodier, de utmärker sig lagom mycket etc. Fast med handen på hjärtat får man väl säga att det är betydligt mer pop och mindre rock än på de tidigaste skivorna. Det är också mindre blues och soul men å andra sidan är det betydligt mer än på se senare plattorna Red Book och Careful What You Wish For. Melodierna är som sagt lagom bra, de är överlag ganska medryckande men inte särskilt utmärkande. Det är småmjäkigt, halvtaskigt, halvbra, medelmåttigt, ordinärt eller någon annan motsvarande synonym.

5/10 

Annie Lennox – Song of Mass Destruction – 2007

För ett tag sedan, några månader sen kanske, så köpte jag ett helt gäng skivor med både Annie Lennox och Eurythmics. Att utöka referensramar är ju något som bekant ligger mig varmt om hjärtat. Självklart kände jag sedan tidigare till några av Eurythmics största hits, men mycket mer än så var det inte. Tyvärr var det väl kanske inte riktigt musik av riktigt den karaktär som jag hade förväntat mig och blev totalt sett lite besviken och sålde av det mesta som jag just införskaffat nästa genast. Däremot behöll jag den här – Song of Mass Destruction, inte för att jag tyckte den var jättebra men den var behaglig att lyssna på men nu när jag har lyssnat på den igen tycker jag kanske att den kan bli lite jobbig om man lyssnar på hela i ett sträck. Jag vill inte påstå att den är dåligt producerad men det låter åtminstone slätstruket och det är inte mycket som sticker ut från grundljudbilden. Låtarna är ganska mediokra medan Annie Lennox förstås är en fantastisk sångerska och sköter den delen med bravur! Besvikelsen efter att skivan är slut är ganska stor eftersom man valt at inte ta några risker alls i produktionen, allting är tillrättalagt och även när melodierna skulle kunna ge utrymme för lite mer spännande grepp har man valt att inte göra något av det.

5/10 

Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad – 1995

Det här är ett album som jag tycker ryms rätt bra under genren folk. Det är ganska lågmäld musik med långsamma melodier som verkar betyda någonting för upphovsmannen. Jag tycker väl inte att det är så där jättebra men heller inte dåligt även om det blev rätt tråkigt att lyssna efter ett tag. Det är dock inte så mycket jag stör mig på när det gäller framförandet som annars vanligen är fallet när Bruce Springsteen framför sina alster. Jag tycker hans röst kommer till sin rätt för en gångs skull och han funkar bra som sångare till den här sortens musik, åtminstone på just den här plattan. Däremot lyckas jag inte riktigt komma överens med användandet av munspel på ett par av låtarna och man kan ju fråga sig om det är Bob Dylan som lärt Bruce Springsteen spela munspel eller om det är tvärtom!? Det låter bedrövligt rent ut sagt! På det hela taget tycker jag dock att det här är en ganska trevlig skiva med Bossen. Jag kommer inte att plocka fram den särskilt ofta, men någon gång emellanåt kommer den allt att lämna hylldammet för att spelas.

5/10 

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

Deep Purple – Purpendicular – 1996

Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och TheBattle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10 

Nickelback – Here and Now – 2011

Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!

Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album! Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?

Ja… det var det! Allt som händer efter de två första låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre riff som Metallica skulle vara stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig… post-grunge… Tyvärr!

5/10