Nyheter: Texas - The Conversation

Release: 20130520

Jag har tidigare skrivit en del om Texas och Sharleen Spiteri.

Texas – White On Blonde – 1997

Om man skulle slå upp ordet medelskiva i ett uppslagsverk skulle man sannolikt hitta en bild på den här skivan. Det är inget som utmärker sig på något sätt, varken positivt eller negativt egentligen, åtminstone om man dristar sig till att jämföra med Texas hela katalog av skivor. Det är lagom mycket pop, det är lagom mycket soul och blues, det är lagom bra melodier, de utmärker sig lagom mycket etc. Fast med handen på hjärtat får man väl säga att det är betydligt mer pop och mindre rock än på de tidigaste skivorna. Det är också mindre blues och soul men å andra sidan är det betydligt mer än på se senare plattorna Red Book och Careful What You Wish For. Melodierna är som sagt lagom bra, de är överlag ganska medryckande men inte särskilt utmärkande. Det är småmjäkigt, halvtaskigt, halvbra, medelmåttigt, ordinärt eller någon annan motsvarande synonym.

5/10 

Texas – Ricks Road – 1993

När jag införskaffade den här, mest som en ren chansning, trodde jag att det var Texas första skiva. Det visade sig sedan att det var deras tredje men det är ju mindre viktigt. Det innebär bara att det finns mer att utforska än vad jag trodde och det ser jag som enbart positivt. Det här var alltså den första skivan med Skotska popbandet Texas som nådde min skivspelare och jag var fast direkt. Det fanns en närvaro som inte brukar finnas i popmusik av det här slaget, starka influenser av soul och blues och melodier som tilltalade mig direkt. Och eftersom jag hade väntat mig betydligt popigare musik kanske jag övertolkade musiken som mer bluesrockig än vad den egentligen är och mer än vad jag upplever den i ett lite mera nyktert tillstånd (och då pratar jag alltså inte om alkoholintag). Men det är bra melodier och det finns mycket känsla och kropp, det är ingen ytlig musik som glömt bort direkt efter att plattan slutat spela. Det vill säga att även om melodierna kanske inte dröjer sig kvar i några nattliga drömmar så minns man hur bra musiken är. Och även om inget egentligen är bättre än något annat på skivan så har alla låtarna det gemensamt – att det är bra! Det är svårt att beskriva vad som gör att det förhåller sig på det viset och jag vet inte om jag ens ska ge mig på att försöka! Det finns inga direkta utsvävningar utan det är i stort sett jämnbra hela tiden. Det tilltalar mig ganska mycket utan att för den skull nå de allra högra topparna på betygskalan.

7/10 

Texas – The Hush – 1999

Det här är ett betydligt mycket bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli verklighet. Sharleen Spitiris röst passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska enformigt och bedrövligt enligt mig.

7/10 

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

Texas – Careful what You Wish For – 2003

Texas är en relativt ny upptäckt för mig och även om bandets namn skulle kunna antyda någon speciell musikstil i och med att de delar sitt namn med en amerikansk delstat så ska man inte lägga någon större vikt därvid! Det handlar nämligen i första hand om popmusik, och inte från staterna heller utan från Skottland. Texas kommer nämligen från Glasgow och har vid det här laget gjort sju album och det här är alltså det sjätte. Det är också ett av de popigare och eftersom jag gillar den bluesiga känslan i de första albumen blev jag allt lite besviken. Jag har också generellt svårt för rapping och eftersom det här albumet innehåller ganska framträdande sådan, med hjälp av olika gästartister, framstår kanske min besvikelse som ännu starkare. Men det går liksom inte att komma ifrån att albumet blir lite tråkigt och intetsägande, lite slätstruket rent av. Det är fortfarande ett album som inte skäms för sig i skivhyllan, men den kommer nog mest att stå där och samla damm och jag kommer att betrakta den här skivan som en musikalisk parants i Texas hela diskografi!

4/10 

Recension: Sharleen Spiteri – The Movie Songbook – 2010

Det är idel kända låtar och inget nytt under solen på den här plattan från den forna Texassångerskan. Temat är förstås musik från filmer som titeln anspelar på och det är allt ifrån Xanadu, the Sound of Silence, What’s New Pussycat? och Take my Breath Away som framförs. Sharleen är en duktig sångerska, det är inget snack om den saken även om den här skivan faktiskt var något av en besvikelse. Det finns inte mycket kvar av Texas tidiga blues-soul-rock-sound och det är allt för mycket radiopop för min smak, dessutom är många av låtarna lite uttjatade redan och kanske lite för jazziga för min smak. Det blir lite för tillrättalagt, prydligt och välvårdat och det är inga vassa kanter som sticker ut någonstans och det tycker jag är synd när man vet att det faktiskt finns kompetens att skryta med tillgängligt.

5/10

Recension: Sharleen Spiteri – Melody – 2008

Liksom Roger tidigare konstaterat i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under), så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.

7/10

---

Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist, så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega från Texas, Johnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede) har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan. Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing vocals.

Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott Walker i mixen också.

Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett utmärkt sätt.

Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You Anymore, Don’t Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande, soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You Let Me Down.

Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri, och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.

Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här. Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å de varmaste.

8/10