Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske
framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram
några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa
allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att
ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska
snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den
här gången.
Texterna förändras men innehållet består. Det kan man
kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är
viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att
använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det
är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade
som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där
kärleken står i centrum!
Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill
Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan
vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom
tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det
blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några
stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag
menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna
kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det
gäller Mikael Wiehe. Det känns som
att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att
innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå
att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att
säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så
var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn
Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt
man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde
handla om någon helt annan än Björn...
Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur
Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han
uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans
mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter
någon genomlyssning.
Sist men inte minst måste jag kommentera Huset
(P’Potemkin) där Wiehe
försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått
textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra
något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku
låten (medan Wiehe raserar den)!
Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det
handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i
musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.
8/10
