Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka - 2010

Mikael Wiehe:

Ta Det Tillbaka

2010

Warner Music Sweden: WMS5051865-825326

Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!

Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

8/10

Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009

Mikael Wiehe

Sånger Från En Inställd Skilsmässa

2009

WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

9/10

Totta & Wiehe: Dylan

Totta & Wiehe: Dylan

2006

EMI 094635680126

Jag får väl börja med att erkänna att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här har fått en ny svensk text av MikaelWiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här recensionen med att lyssna på Dylan själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.

                                                          

Ganska snart inser jag att det här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckades åstadkomma, och jag vill åter igen betona att det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt att använda mig av. Dock känner jag till originalen till ett par av spåren och kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.

Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen. Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst. Att det är Totta som står för sången hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!

Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till en slutlig eruption med orden: Ja, jag hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav.

Men briljansen kan inte enbart tillskrivas Wiehe, utan som jag tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite intetsägande tonen han begagnar faktiskt är helt i linje med vad musiken behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag kan försäkra om att han gör ett gediget arbete och det här blev förresten hans sista skiva.

Hur som helst är det här en riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är bättre…

9/10

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Recension: Mikael Wiehe – En Sång till Modet – 2000

Till skillnad från Wiehes platta Sevilla, satte många av sångerna på den här skivan sig direkt. Man får lätt intrycket av att Wiehe är en kverulant, som gång efter annan konstaterar att ingenting i samhället någonsin är bra och dessutom blir sämre ju längre tiden går, av några av de mest framstädande sångerna såsom Den Enda Vägen som enligt uppgift är en tonsatt ledarsida från DN med Wiehes kommentar i refrängen: De säger det är vägen/Den enda vägen fram/Men om det här ska kallas framåt/Då ska jag ingenstans. Det finns också ett ganska bryskt innehåll i Fråga Guillermo Marquez Jara som, enligt min åsikt, åtminstone till viss del vill flytta över skulden från Guillermo Marquez Jara, Mattias Flink och Tommy Zethreaus till samhället. Detta är tydligast i tredje versen: Hur länge orkar man finnas utan att någon ser?/Hur länge orkar man tigga utan att få va’ med?/Hur länge orkar man ropa utan att någon hör?/Hur länge kan man leva i landet utanför? Tätt följt av Fråga Guillermo Marquez Jara/Fråga Mattias Flink/Fråga Tommy Zethreaus/Dom kanske fattar hur man gör! Men oavsett hur man tolkar det är det här onekligen en tämligen politisk platta där låtar som Just i den här sekunden – en sång om tortyr, har ungefär samma tema som Bob Dylans Blowin’ in the Wind (Det är så lite en människa kan göra/Det är så lite en människa förmår/Men den som vill kalla sig människa/Får hon göra det lilla ändå) både känns samhällsviktiga och personliga (Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta något/Och fick leva mitt liv i fred). Också ironi har ett utrymme med låten Jag Vill Inte Va’ fattig, där själva slutklämmen konstaterar att huvudpersonen faktiskt inte har något val efter som det finns långt värre saker i livet att undvika. Det finns också en uppenbar hyllning till civilkuraget – titelspåret En Sång Till Modet och en avslutande sak designad att ena människor i hela vårt avlånga land oavsett etnisk bakgrund Det Här Är Ditt Land: Det här är ditt land/Det här är mitt Land/Från Ales Stenar/Till norra Lappland/Från Bohus klippor/Till Gotlands raukar/Landet det tillhör dig och mig. Sista kommentarer, och den viktigaste också kanske går till Jägaren, vars andemening utan vidare kan jämföras med Hoola Bandoola klassikern Jakten på Dalai Lama där sökandet står i centrum men där åhöraren själv i slutändan får avgöra vad som egentligen eftersöks.

8/10 

Recension: Mikael Wiehe – Sevilla – 1998

Det här var en platta som initialt inte tilltalade mig nämnvärt mycket. Förutom inledande När Ormen Ömsar Skinn (Du trodde du var säker/Du trodde du var trygg/Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg/Livets autostrada/Där du drog fram i alla din glans/ har blitt en damig byväg som inte leder någonstans) som förvisso är enormt medryckande (vilken också var det egentligen anledning till att jag köpte skivan) och den osannolika duetten med Thomas Di Leva: Vad Bryr sig Kärleken, fann jag plattan allt för pretentiös och tråkig för min smak. Inget sting i texterna och allt för mycket romantiska omskrivningar för att vara riktigt lyckad. Men det var då… Nu, tio år senare är det annorlunda! Kanske behövde skivan, eller snarare lyssnaren (jag) tid på sig att mogna innan det gick att ta till sig underfundigheterna, klangerna och de vackra melodierna. För det här är utan tvekan en samling sånger vars innehåll betyder något, vare sig det är kärleksförklaringar som Utan Dej Jag gick som döv och blind/utan dej, utan dej/Jag gick omkring i blindo utan dej eller mera framtidsbejakande som i Ride Johnny Ride. Om detta är en utvecklande fortsättning på öppningsspårets dystra konstateranden (Adjö till allt det gamla/Hallå till alltig nytt/Åt helvete med murar och med gränser/Åt helvete med sorgerna/och åren som har flytt/Där framme finns en morgondag som glänser) eller en betraktelse av trångsynthet (Det finns så många väktare som står vid varsin grind/ De gapar och bevakar och befaller/ Det finns så många fängelser där människor spärras in/och de värsta är väl de som saknar galler) är väl upp till lyssnaren att avgöra.

7/10