Lena + Orup – Dubbel – 2008


Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.


5/10

King Diamond – ”Them” – 1988


Det här var inte min första bekantskap med King Diamond men en av de svåraste jag har haft att ta till mig. I och för sig här jag svårt att ta till mig King Diamonds koncept överhuvudtaget eftersom jag oftast finner musiken väldigt väldigt bra medan just sången får mig att hoppas på mer. Vid något enstaka tillfälle handlar det om tilltalande melodier som sätter sig och som man, i de allra bästa av stunder, kan nynna på. Oftast är det dock inte så. Det är en skiva (och artist) som kräver aktivt lyssnande, låter man bara innehållet skölja över en som skvalmusik missar man hur mycket som helst. Det finns nyanser men det är jobbigt att hänga med i svängarna.

Det finns en mängd olika röster på skivan och jag får säga att King Diamond gör ett bra jobb med att gestalta dem. Jag är inte mest förtjust i hans karakteristiska falsettsång men den får man på köpet så att säga. Står man bara ut med den så får man en historia som börjar i plattans första spår och slutar i den sista. Det handlar alltså inte bara om lösryckta låter. Det är kanske här King Diamond storhet ligger, inte i sången, utan i konceptalbumen?


6/10

Evile – Skull – 2013



Om Metallica skulle ha stannat i växten runt plattorna Master of Puppets eller and Justice for All skulle det kanske ha kunnat låta så här idag. Jag säger absolut inte detta som någon kritik till Evile som håller en mycket hög standard hela vägen igenom. Det enda problemet är att det skiner igenom lite vilka influenser man har haft. Men egentligen kvittar det. Det här är riktigt bra även om man någon gång känner igen strukturer från förebilderna. Det är i ärlighetens namn inte bara Metallica heller. Vid något tillfälle tycker jag mig nästan vara tillbaka och lyssna på old school Helloween! Tänk Judas eller Murderer så förstår du var jag menar.

Jag gillar den här skivan och jag gillar den så mycket att jag känner att jag behöver utforsla bandet ytterligare. Jag har en skiva sedan tidigare och det finns någon till som jag inte har så det ska bli spännande. Om sen Evile påminner om Metallica i sina bästa dar, så gör de väl det. Evile gör det riktigt bra!


8/10 

Sabaton – Carolus Rex – 2012



Även om jag bara har en skiva sedan tidigare med Sabaton känner jag redan från början att jag känner igen det här. Det är inget nytt under solen och det verkar som att om man har hört en skiva med dem så har man hört alla. Nu behöver det förstås inte vara någon nackdel, en del av storheten ligger förstås i att man har en kontinuitet i sitt musicerande. Joakim Brodéns röst är väldigt speciell och om det inte vore för något annat så skulle detta egentligen vara nog fog för att införskaffa skivan. Det är Power Metal med en powerful sångare helt enkelt.

Versionen av plattan som jag skriven om har en disk på engelska och en på svenska. Egentligen är den första inte helt engelskspråkig heller eftersom det finns vissa bakgrundpartier som framförs på svenska. Jag ser inget problem i det eftersom temat på skivan är den svenska stormaktstiden. Titels syftar på Karl XII och är det latiniserade namnet på denne kung.

Låt oss säga så här. Skulle du så och välja mellan den vanliga version av skivan och denna och det skiljer i pris – tag den vanliga med bara engelskspråkiga låtar. Det funkar inte alls på svenska. Faktum är att det är mycket svårare att uppfatta texten när den framförs på ens eget modersmål, det säger väl en del om vilken språkbruk man har använt sig av?

Totalt sett är det inget fel på varken innehåll eller framförande, det är bara det att vi har hört det förut…


7/10

Nyheter: Nytt album med Omar and the Howlers - Runnin' with the Wolf


Release: 20130709

12:e Juni i musikhistorien - 28 år sedan MEGADETH - KILLING IS MY BUSINESS... AND BUSINESS IS GOOD - 1985


Ärligt talet, hade det här varit min första bekantskap med Megadeth hade det också med stor sannolikhet blivit min sista. Det låter ganska risigt faktiskt. Fast det är inte riktigt hela sanningen heller. Snarare är det så att låtarna är för bra för den usla produktionen som jag förstår att Dave Mustaine gjorde själv efter att pengarna hade tagit slut. Det låter väl egentligen inte mycket annorlunda jämfört med andra producerade skivor under perioden men man är ju lite bortskämd numera. Kanhända kommer låtarna till sin rätt på den re-mastrade versionen som kom 2002? Det vore faktiskt intressant att undersöka!

Som det är nu är det framförallt två låtar som sticker ut. Vi undantar den inledande Last Rites som låter som något Alice Cooper gjorde på Welcome to my Nightmare, jag kan bara inte placera det just nu. Förutom denna så är det paradoxalt nog plattans enda cover These Boots som, låt oss säga, går lite snabbare här än vad Nancy Sinatra gjorde den. Dave Mustaine har också ändrat texten en smula. Slutligen avslutande Mechanix, som åtminstone jag känner bättre som The Four Horsemen med Metallica. Det går nog liiite fortare här men tusan vet om det är bättre. Någon form av originalversion får man väl ändå kallade det, åtminstone textmässigt. Dave Mustine skrev låten och sedan gjorde man om texten i Metallica efter Dave Mustaine fått sparken. Hur som helst tillhör den höjdpunkterna här även om jag har svårt att inte ”höra” Metallicas text.


4/10

Omslaget till den remastrade utgåvan
är väl rejält mycket snyggare?

Pretty Maids – Pandemonium – 2010



Jag brukar kunna bestämma mig hyfsat snabbt vad jag tycker. Det är inte alltid att jag direkt kan motivera varför jag tycker som jag gör, men åsikten isig brukar inte ta särskilt lång tid på sig att infinna sig.

Det här är en skiva där jag faktiskt fick tänka till lite och där jag dessutom ändra uppfattning en smula strax innan jag satte mig ner för att skriva det här. Det jag från början hade som utgångspunkt var nämligen de låtar som ingår i hårdrocksballadträsket – de snällare låtarna från skivan. Dessa är kanske inte så många till antalet och de är absolut inte dåliga egentligen, bara fantasilösa och tråkiga. Men när jag har lyssnat några varv insåg jag att det inte alls var detta jag borde fokusera på. Istället borde det intressanta vara alla de andra låtarna, de som hamnar inom Power Metal sfären. Bandet har egentligen en fantastisk förmåga att skapa medryckande musik, det är bara det att det har blandats upp med musik som inte borde vara med på samma platta.

Det är ganska rå Heavy/Power Metal när det är som allra bäst – och då är det riktigt bra, och relativt smörig hårdrocksballad när det är som sämst.


7/10

1:a Juni i Musikhistorien


Som den hårdrockare jag är har jag ändå alltid gillat Povel Ramels musik och texter. Idag skulle han ha blivit 91 år.