Nyheter: Nytt album med Omar and the Howlers - Runnin' with the Wolf

Release: 20130709

Omar & the Howlers – Muddy Springs Road – 1995

Om det här är en skiva med “The Howlers” eller inte verkar stå skrivet i stjärnorna. På omslaget står det onekligen men motsägelsefulla uppgifter hävdar å andra sidan att det rör sig om ett soloalbum. Hur som helst verkar ändå ”The Howlers” vara olika gäng varje gång och snarare ett artistnamn för Kent Dykes (Omar) än ett riktigt band med bestående medlemmar. Jag har ingen aning…

Hur som helst är det inte en skiva man blir vidare besviken på. Är man ute efter solid bluesrock är det precis vad man får och det går heller inte att ta miste på Omars skrovliga röst som passar som handen i handsken till den aningen opolerade musiken. Inte för att det råder någon kaos eller så men det är i alla fall inte så störande tillrättalagt som en del överproducerad bluesrock kan vara ibland. Det finns till och med hammondorgel eller liknande som inte förstör musiken på grund att det är producerat och mixat på rätt sätt.

Jag gillar den här skivan, det är inte det bästa som har kommit från vare sig Omar & the Howlers eller Texas men det är en väl avvägd blandning mellan Elektrisk Texas Blues och mer traditionell Bluesrock som verkligen inte skäms för sig!

7/10

Recension: Omar & the Howlers - Boogie Man - 2004

Omar & the Howlers

Boogie Man

2004

Ruf Records: #RUF 1093

Omar & the Howlers är ingen ny bekantskap men jag har ofta tyckt att de saknar det där lilla extra som gör musiken riktigt levande. Det finns vissa undantag förstås. Jag minns att jag var tämligen positiv inställd till deras debut Big Leg Beat och coverplattan Swing Land är snudd på fantastisk! Huruvida The Howlers egentligen existerar kan man förresten diskutera eftersom de tydligen byter medlemmar titt som tätt och den enda fasta punkten är Kent ”Omar” Dykes på sång och gitarr.

Det här albumet var emellertid ingen kärlek vid första ögonkastet. Som vanligt kändes det som om något saknades. Men ju mer jag lyssnade på den mellan metal-albumen desto mer växte den. Det handlar om bluesrock där blues ibland kanske tar överhanden. Den sliter sig aldrig så fri att den går att jämföras med rena bluesalbum men som sagt kanske lite mer än det genomsnittliga bluesrockalbumet. Det är medryckande melodier och Omars röst tar man inte miste på. Vad man egentligen ska jämföra den med för att göra den rättvisa vet jag inte men den har en härlig skrovlighet över sig. Förresten så minns jag att jag en gång jämförde Ben Prestage med Omars sätt att sjunga men det är en annan historia.

Jag gillar numera den här skivan skarpt och det är heller ingen nackdel att den tog så lång tid på sig att växa och sätta sig. Det brukar innebära mer varaktighet än det motsatta och det är bra! Jag dristar mig därför till att rekommendera den här å det bestämdaste till fans av bluesrock, rivig country och sydstatsrock!

8/10