Recension: Marie Lindberg – Trying to Recall – 2007

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade införskaffat den här skivan om jag inte hade hittat den till ett skamligt lågt pris på en skivmässa nyligen. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhanden och eftersom jag trots allt tyckte att Marie Lindbergs bidrag till melodifestivalen – Trying to Recall, ett bidrag som med största sannolikhet är anledningen till att den här plattan överhuvudtaget fick se dagens ljus, var ganska trevlig, åtminstone i sitt sammanhang. När det gäller den här skivan blir det tyvärr, som helhet,  ett ganska svalt intryck som får stå som epitet. Det mesta låter ganska lika och man blir snabbt trött på hennes röst. Hon är ingen större sångerska och kan inte leverera någon vidare inlevelse i sina egenskrivna låtar. Det blir en alltför jämntjock gröt i mina öron och även om varje låt var för sig förvisso kunde smita förbi som bakgrundsmusik en kväll när man inte har något bättre för sig, så fungerar det inte som ett helt album. Det är tjatigt tempo i låtarna, hennes röst går en på nerverna och gitarrspelet lämnar också en hel del att önska. Marie Lindbergs debutalbum borde med största sannolikhet även bli hennes sista!

4/10 

Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)

Recension: Nick Lowe – Dig My Mood – 1998

Den relation jag har till Nick Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor. Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där rysligt ofta.

6/10 

Recension: Tristania – Widow’s Weeds – 1998

Här är ytterligare ett band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin, men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik. Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra, lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs, kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!

10/10 

Recension: John Mellencamp – John Cougar – 1979

Singer/songwriter har väl aldrig varit mitt gebit även om jag naturligtvis uppskattar vissa valda delar av den flora som finns på området. Jag tillhör heller inte dem som lägger in allt för mycket och/eller krångliga definitioner i ordet utan förhåller mig ganska neutral. Med andra ord så är det ett ganska vidsträckt begrepp för mig. Dock brukar väl John Mellencamp hamna inom den svär som även de mest hårdhudade fansen av genren håller för uppenbar singer/songwriter. Hur som helst så känner jag ingalunda till hela hans katalog även om jag här och där både uppskattat honom och erfarigt hur tråkig han kan vara. Det här, måste jag erkänna, är bland de tråkigare musikaliska eskapaderna. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med eftersom jag inte har några egentligt vidsträckta referensramar i genren, men jag skulle ändå vilja jämföra det här med New Jerseys store son – Bruce Springsteen. Inte för att det kanske är jättelikt musikaliskt sett, utan för att det lider av i princip samma problem som jag anser att denne gör. Det är i stort sett ganska bra musik och det råder inget tvivel om att det är en skicklig musiker och låtskrivare, men det blir så förbannat tråkigt! Fast i ärlighetens namn (och nu får jag väl alla Bruce Springsteens fans efter mig – igen!) så tycker jag i alla fall att John Mellencamp framför sina sånger med en betydligt större inlevelse och det är ju alltid något! Tyvärr blir denna allt för intetsägande för att jag ska ha några som helst minnen av den efter ett par genomlyssningar, undantaget ett par av låtarna kanske. Kort sagt, en trevlig skiva med bra musik, men inget som dröjer sig kvar efter att den slutet snurra.

5/10 

Judas Priest – Nostradamus – 2008

Ungefär samtidigt som Rob Halford lämnade bandet för sitt eget band Fight så upphörde mitt intresse för Judas Priest. Deras föregående skiva Painkiller tog ett tag att lyssna i sig på men blev snart en mycket bra platta i sammanhanget. Alltså var mina förväntningar på den här – Nostradamus, skyhöga eftersom jag inte har införskaffat något av albumen med Tim ”Ripper” Owens eller för den delen Angel of Retribution som blev återföreningsplattan. Tyvärr besannades mina värsta farhågor och de förväntningar jag hade känt vändes snabbt mot besvikelse. Det är visserligen ett kompetent album och Rob Halford får utrymme att briljera som sångare (vilket har oftast gör i alla fall) men ack så tråkigt. Det är det första temaalbumet som kommit från Judas Priest och även om tanken är god så räcker det inte riktigt ända fram. Musiken blir tjatig och de mellanspel som omger de ”riktiga” låtarna låter lite krystade. Några enstaka ljuspunkter finns men känner man inte till historien om Nostradamus, den gamla siaren från 1500-talet, sedan tidigare mister den nog en del av sina poänger. Vidare är det en dubbel-cd vilket naturligtvis borgar för att man får mycket för pengarna och det är naturligtvis bra om man gillar det man hör. För min egen del kunde man gott ha kapat en hel del och tuffat till soundet en hel del också. Det är lite för konstgjort ljud för min smak och syntarna skiner igenom ganska kraftfullt, vilket inte alls klär bandet.

5/10