Här är ytterligare ett
band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av
sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många
former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka
passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa
jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt
utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande
arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin,
men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik.
Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns
ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en
musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra,
lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är
frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa
låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små
variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det
känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions
och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs,
kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller
ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar