Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

HEX – HEX – 2013

Jag har ett litet försprång när det gäller HEX, jag har nämligen redan recenserat en trelåtars promo med dem tidigare. Således visste jag ungefär vilken sorts musik det handlade om och jag blev inte besviken. Det negativa med promon var att den hade alldeles för få låtar. Det är förstås inget problem här och jag överdriver inte om jag säger att jag inte har lyssnat på något annat än den här skivan de senaste dagarna.

Ska jag jämförs den musikaliskt med något annat har jag problem. Det finns säkert andra band som HEX har hämtat inspiration ifrån men det är i så fall band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Jag vet att det finns en uppsjö inspirationskällor men eftersom jag inte har någon personlig koppling till dem lämnar jag dem därhän.

Jag tycker att det musikaliskt låter en aning industriellt. Det är ett sound som jag brukar ha svårt för, men det här ligger på rätt sida gränsen och det är aldrig överdrivet. Det är inte riffbaserad musik utan bygger mer på melodier, vilket jag gillar. Vidare är det förstås distade gitarrer och så vidare men mest av allt är det vokalistdrivet. Detta gör att melodierna sätter sig grymt snabbt och redan efter ett par genomlyssningar kan jag nästan sjunga med i texten. Inte för att jag kan sjunga kanske men någon form av framförande handlar det i alla fall om.

Jag rekommenderar helt klart den här skivan för de som, liksom jag, är intresserade av att höra något som inte är stöpt i samma mall som allting annat nuförtiden. HEX vågar stå på egna ben och gör sin egen grej och det är mycket värt bara det!

8/10

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009

Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 

Recension: Alice Cooper - Dragontown (2001)

Dragontown är tydligen den värsta platsen på Brutal Planet så det passar ju bra att den här skivan kommer precis efter den. Många teman känns igen och om Brutal Planet var ett musikaliskt steg mot Metal så är det inget mot vad som åstadkoms här. Det är Industriell Heavy Metal så det skriker om det och redan i inledande Triggerman avslöjar den distade rösten att det här kommer att bli något som Alice inte alls sysslat med tidigare.

Det är rätt jobbigt att lyssna på enligt min mening och fast jag lyssnat igenom skivan, både när den var ny, och ett antal gånger i samband med den här texten är det inget som sätter sig så där jättemycket. Självklart har den dock växt och flera av låtarna är faktiskt ganska trevliga om man bara tar sig tid att lyssna på dem, Men det finns som sagt ett problem med igenkänningsbarheten. Alice röst tar man inte fel på, men det finns för få hookar i musiken. Några passager sticker väl ut och Metal-Rockabillyn Disgraceland tar man heller inte fel på men på det hela taget blir det tråkigt och aningen intetsägande. Jag gillar förstås Every Woman Has a Name, som är plattans enda egentliga ballad. Alice får verkligen tillfälle att bevisa att han faktiskt kan sjunga och om förra plattans Take it Like a Woman flirtade med Only Women Bleed så flirtar den här på… Ja, just det – Take it Like a Woman!

Även It’s Much Too Late andas lite klassiska Alice-vibbar rent musikaliskt men förmår inte lyfta upp albumet till en nivå som jag skulle trivas riktigt ordentligt med och jag får faktiskt viss förståelse för varför det här var den sista plattan jag köpte med Alice direkt när den var nyutkommen. – 5/10

Recension: Lita Ford – Black – 1995

Lita Ford – Black – 1995

Det här var en fantastiskt mycket bättre skiva än vad jag minds den som när jag återupptog kontakten med den nyligen. Det var inte alls lika mycket industri över den som jag mindes även om det var en ganska tungt gitarrsound över den. Jag tycker fortfarande att de tidigare skivorna med Lita Ford – Lita, Dangerous Curves, Stilletto och allt vad de heter, är bättre än den här. De är betydligt lättare att lyssna på och ligger mer i gränslandet mellan glam metal och heavy metal kanske, naturligtvis med hederlig hårdrock som ingrediens också. Det här är betydligt brutalare och kanske kan sägas ligga mellan heavy metal och grunge. Det är svårt att sätta fingret på det men någonstans i de krokarna ska det vara i alla fall. Men även om det är betydligt bättre än vad jag mindes den som är det inte speciellt bra ändå, när skivan är slut har jag inga direkta minnen av den och så är det med det. Det är väl lite grand på mitten då den är som bäst och det mer klassiska ”Lita-soundet” kommer fram. Det är lite lugnare låtar som höjer sig från mängden, lite metal/hårdrock sådär… Avlutningen är ganska svag, det är lite psykedeliskt och det är en stil som inte faller mig på läppen överhuvudtaget.

5/10

Fear Factory - Obsolete

Jag hade för mig sedan förr att jag gillade, eller åtminstone inte ogillade Fear Factory. Jag hade dock ingen skiva med dem.. Den här införskaffades och har sedan dess, förutom vid ett par lysningsförsök fått stå kvar i hyllan. Där är den nog mest trivsam tror jag...