Min första kontakt med Melissa
Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var
grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld,
men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag
hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då
endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att
ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då
jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning
blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt
nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil
rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i
hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till
stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte
texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra
slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad
till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt
att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta
måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot
Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande
melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av
mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som
jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!
