Melissa Etheridge - This is M.E. - 2014

Det börjar bli riktigt svårt att skriva om Melissa Etheridges plattor numera. Hon håller en oerhört hög lägsta nivå och även om hon egentligen inte presenterar  några direkta nyheter är det fantastiskt bra lyssningsvärde på hennes skivor. Förväntar man sig nyskapande bör man nog hålla sig borta men det är det dom är grejen, man vet vad man får redan från början resten är egentligen bara en nyansering.

På den här plattan lyckas hon ypperligt. Första halvan är något bättre i mitt tycke, här ligger de starkaste låtarna. Jag kan inte precis pinpointa texterna generellt men jag kan åter konstatera att det är en av Melissa starkaste sidor. Till exempel förälskade jag mig genast i plattans andra låt - Take My Number, som blickar tillbaka mot en svunnen skoltid. Vad som var och vad som blev. Det är ett ämne som är kärt för mig av rent personliga skäl. Hon uttrycker det fantastiskt väl.

Jag vill påstå att det här är Melissa Etheridges bästa platta på ett tag, åtminstone sedan Awakenning. Jag gillar den skapt! 

8/10

29:e Maj i musikhistorien

Melissa Etheridge fyller 52 år idag. Grattis!

HÄR kan du läsa recensioner av hennes skivor!

Recension: Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010

Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10 

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Recension: Melissa Etheridge: Breakdown – 1999

                       

Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10 

Recension: Melissa Etheridge - The Awakening - 2007

Melissa Etheridge:

The Awakening

2007

Island Records 602517394146

Det är svårt att skriva om Melissa Etheridges skivor utan att upprepa vad man tidigare skrivit om, att hennes skivor och låtar handlar om hennes egen homosexualitet eller hennes politiska ställningstagande men det är faktiskt så det känns även här. Och det är onekligen så att hennes röst berör mig och att hennes melodier tilltalar mig betydligt mer än vad jämförbara artister klarar av. Det är väl egentligen detta som skiljer agnarna från vetet när det gäller personliga favoriter, de som berör på ett eller annat sätt är klart intressantare att lyssna på. Så är det för mig i alla fall!

                                                 

Här har hon lyckats över alla förväntningar och levererar en platta som faktiskt är starkare än vad jag tidigare hört henne prestera. Jag vet inte om det är den utmärkta produktionen som, åtminstone delvis, höjer upplevelsen i positiv riktning eller om det är något annat som jag inte kan sätta fingret på som gör det. I vilket fall som helst hittar jag influenser från countrymusiken som jag inte upplever har varit närvarande tidigare. Det är en perfekt smaksättning som aldrig tar överhanden och man kan absolut inte rubricera det som countryrock i någon form, utan bara en extra krydda till musiken. Det passar Melissa Etheridges lätt hesa, och nästan erotiska, röst (se där, nu upprepade jag mig trots allt).

Denna sensuella röst passar förstås utmärkt i rockrökaren Threesome, som är plattans mest medryckande låt. Det finns starka hookar både musikaliskt och textmässigt och det blir helt uppenbart att man faktiskt kan utrycka sin kärlek till den man älskar på helt skilda och aningen okonventionella sätt: I don't wanna have a threesome/I don't wanna sleep with nobody else/I don't wanna be a swinger/I'd rather keep you all to myself. Det känns på något sätt, precis som jag initial var inne på, mycket personligt och något som bara Melissa skulle få för sig att skriva och framföra!

I Map of the Stars finns det också en känga till skönhetsidealen i skådespelar- och modellvärlden: So you eat a little less/And you smoke a little more/Waiting in the lines/For them to open up the doors/For all the little angels och i förlängningen om det ansvar som man faktiskt har som offentlig förebild: And somewhere in your hometown/A girl tries out her best/Maybe she'll go far/She wants to be a star/So she eats a little less och man kan ju verkligen undra vart vi är på väg i det anorektiska samhället!

Slutligen så har jag sett det hävdas att detta skulle vara ett album med religiöst ställningstagande för Melissa och det kan mycket väl vara så. Många av titlarna anspelar på religion såsom God is in the People och The Kingdom of Heaven. Ännu fler behandlar försås kärleken som sådan och lyssnar man på följande rader ut The Kingdom of Heaven My God is love/My God is peace/My God loves you/My God loves me är det inte svårt att räkna ut hennes egentliga poäng och ställningstagande i frågan.

Det här är det tredje albumet av Melissa Etheridge som jag recenserar och det har, kvalitativt, varit ganska jämna album, både om man jämför mellan albumen och inom dem. Det här fortsätter växa och det känns som om man hittar små subtila gitarrslingor eller tveeggade djup i texterna hela tiden. Jag är inte säker på vart det slutar, men att det här är det bästa jag hittills haft nöjet att avverka med Etheridge råder det ingen som helst tvekan om!  

9/10