Om det är fejkade publikljud
som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och
åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till
den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra
men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite
märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på
plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt
fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt
klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene
Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga
på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag,
med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag
skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre,
men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon
roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är
enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som
faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs
av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det
är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar
vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är
ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter
sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som
gillar rock från detta decennium!
