Nelly Furtado – Whoa, Nelly! – 2000

När jag först köpte den här skivan för några månader sedan så tyckte jag vid den första genomlyssningen att det var ganska usel musik faktiskt. Det var inte alls musik som tilltalade mig, alldeles för mycket radiopop, alldeles för modernt etc. Jag ställde därför den i hyllan och glömde mer eller mindre bort den. I dagarna fick jag dock för mig att jag skulle plocka fram den inge, och det gjorde jag. Det jag hörde var mycket bättre än vad jag mindes det som! Det är förstås fortfarande väsligt radioanpassat och passar ypperligt ihop med mina fördomar om popmusik tillsammans med en gnutta latinoinfluenser och R&B. Hon har en viss accent, som troligen beror på hennes portugisiska påbrå som jag tycker är ganska charmigt, rent at sexigt kanske. Musikaliskt sett är det väl inget att hoppa av glädje över men efter att ha låtit den stå i hyllen under ganska lång tid för att plocka fram den igen och tycka att det mycket bättre får jag säga att hennes röst faktiskt är ganska trevlig. Och det gör att den faktiskt klättrar lite på betygskalan! Jag mindes den som ungefär 3/10, ingen katastrof men ganska bedrövligt. Efter att ha lyssnat på den igen ett par gånger tycker jag att den klättrar upp åtminstone två snäpp. Det är förstås inte jätte jättebra och att sätta sig ner för att bara aktivt lyssna på den här skivan gör man kanske inte, i alla fall inte undertecknad, men det funkar utmärkt som bakgrundsmusik. Ganska trevligt överlag, men menlöst och i längden blir det nog lite segt.

5/10

Robyn - Robyn is Here

Som jag skrev i mitt förra inlägg färväxlade jag början av den här plattan med slutet på The Diving Belle. Missfölrståndet varade inte länge och till mitt försvar tog det plats i en bullrig miljö också. Det här var alltså inte någon höjdare och framåt de sista låtarna är jag så trött i hividet att jag verkligen inte orkar mera. Jag försöker, som alltid, att vara så objektiv som möjligt men här tog det stopp. Jag fattar inte var det är folk ser i Robyn...

Sibel - The Diving Belle

Peter Swartling och jag har något gemensamt. Vi har båda blivit rörda till tårar av Sibel Redzeps röst. Det här albumet är riktigt bra och med tanke på mitt inledande påstående är det väl föga färvånande att jag tycker hon har en fantastisskt röst! Dock blir det lite drygt framåt slutet... TRODDE JAG, men det var i själva verket min MP3-spelare som hoppat vidare till nästa skiva - med Robyn. Det här är ljusår bättre!

P!nk - Can't take me Home

Jag har tidigare skrivit en rad eller två om Pinks senaste skiva - Funhouse här på bloggen som jag minns som riktigt trevlig att lyssna på. Det här är debutskiva och den är betydligt mera mainstreampoppig. Det är mycket weilande men jag gillar det iallafall. Det påminner mig lite grand om Mariah Carey, fast klart mycket bättre och med mera attityd!

Mariah Carey - Music Box

Till skillnad från den självbetitlade debutskivan så börjar den här riktigt anständigt. Kan man inte så mycket om Mariah Carey känner man förmodligen till Hero ändå och den finns med här. Det är mycket mer väl roducerat men ändå inget som jag kommer att lyssna på tills öronen trillar av. Kul en gång eller två sen får det nog dröja ett par år till nästa gång... Skivan tappar dessutom sin initiala gnista framåt slutet.

Mariah Carey - Mariah Carey

Efter att ha lyssnat på Mariah Careys debutalbum, eller första halvan av det, var jag på vippen att ge upp och bara skriva att jag verkligen försökte här. För tilltalande är det sannerligen inte! I små doser står jag ut med det och faktum är att om man lyckas lida sig igenom första halvan finns det ett par låtar som är anständiga på den andra. Det värsta är att jag har ytterligare ett album som måste gås igenom, men jag tar det senare...

Dilba - Dilba

Dilba känner väl de flesta till, åtminstone som namn. Jag själv hade ingen direkt koll på hur hon lät dock... Första plattan införkaffades och jag kan konstatera att det inte är musik som passar mig. Hon har onekligen en bra och speciell röst men absolut ingen attyítyd och det är lite för homogent för mig. Allting ligger på rätt stålle och det är i princip synonymt med en smula tråkigt för mig. Ibland påminner det lite om Jennifer Davids, som jag verkligen gillar men det är betydligt mer R&B här, av det långsammare slaget.

Macy Gray - The Sellout

Jag har sedan tidigare Macy Grays första album On How Life Is, som är helt ok men verkligen inte fulländat. Detta är hennes senaste och det är alldeles fantastikt! Musikaliskt är det kanske lite mindre R&B och mera soul här än på debuten och jag vet inte om det är detta som tilltalar mig. Hur som helst har Macy en elldeles bedårande röst med både personlighet och uttryck!

Peter Andre - Natural

Ett synnerligen osäkert kort, men det var inte jag som köpte den i alla fall! Omslaget vittnar om musik som inte alls skulle passa mig och det gjorde den väl egentligen inte riktigt heller. Dock vill jag påstå att det var betydligt med tilltalande R&B än vad jag hade trott. Peter har en behaglig röst och det låter nästan lite Michael Jackson ibland! Jag sa nästan... Hur som helst var det klart över mina förväntningar och kanske en skiva som jag kommer att lyssna närmare på när andan faller på!