SIXX
A.M.
The
Heroin Diaries: The soundtrack
2007
Eleven
Seven Music: ESE005
December 25th, 1986 - Van Nuys.
Merry Christmas. That's what people say at
Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have
friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree
with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys.
They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're
definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't
speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking
Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons.
One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did
the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide
note of my life. It's just me and you,
diary. Welcome to my fucking life.
Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig
en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och
det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte
till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på
Nikki Sixx Dagbok mellan jularna
1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är
det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men
skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det
ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag
att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt
leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara
hjälpa en enda så skulle det vara värt det!
Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är
ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna,
smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det
betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om
P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett
heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon
form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som
står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett
speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med
pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den
ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under
själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.
When I first placed my hands on these diaries. Scraps
of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of
feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska
efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra
mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis
citera själva avvänjningen.
Day one, dope free. I went to the clinic today and got
the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day
two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just
ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a
monster. Day three, I haven't had anything for three days now.
This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last
visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile
doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog,
but this handful of painkillers
and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own
devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't
believe I'm clean!
Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking.
Day ten, they seem amazed that I'm alive!
9/10
