Jag gissar att det är ganska få läsare som har hört talas
om Alvin Enga tidigare. Därför är
det på sin plats att verkligen gå igenom vad det är för slags musik det handlar
om. Jag skulle kategorisera det som lågmälda visor, sparsamt instrumenterade.
Det är gitarr och piano mestadels. Någon gång hittar man fler instrument i arrangemangen
men om jag får gissar så säger jag att det är ljud genererade från en synthesizer.
Jag gillar verkligen upplägget och texterna är en
blandning av väldigt begåvade betraktelser och rätt så bedrövlig naivitet. Jag
kan stå ut med det. Alla behöver inte vara språkliga genier för att kunna
förmedla en historia. För det känns som att Alvin Enga har något att berätta i det han sjunger om. Och där når
vi också skivans akilleshäl. Allt för ofta missar Alvin Enga tonen, i synnerhet när de höga tonerna kommer. Bäst gör
han sig i mellanregistret där han känns säkrare.
Som debut funkar det, men jag hoppas att nästa skiva blir
mera genomarbetad. Balansen mellan det positiva och det negativa måste
emellertid göras hur mycket jag än tycker om de positiva bitarna. Det är faktiskt
rätt skönt att lyssna på sån här lågmäld musik ibland. Men som sagt, balansen
måste göra sig avtryck på betyget.
3/10
