Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som
ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är
det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva
egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om
man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få
låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en
soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?
Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka
på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron
Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De
existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men
det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som
Iron Maiden. Kan man bortse från
detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.
Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att
jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det
tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna
sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte
dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av
att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir
helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden
som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att
frekventeras i min skivspelare!
4/10
