Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är
sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att
bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om
hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om
versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det
handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade
någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara
då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här
fallet handlar det alltså om Iron
Maiden, ett av mina
absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem
någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka
undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är
osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis
inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från
andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri
”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör
att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis
blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när
det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående
resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av
banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker.
Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker
det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte
jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur,
framförallt Bruce
Dickinson framför låtarna i
original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man
naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är
bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet
är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av
det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli
att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad
man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå
själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska
låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning.
Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras
låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra
framförande, några lite roligare än andra.
7/10
