Recension: Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988




Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10

Recension: A Tribute to the Beast – 2002




Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra. 

7/10