Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10

Fight – War of Words – 1993

Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället. Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att jag skriver några rader om den!

Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av från Judas Priest. Det sägs att det här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa att Rob numera sysslade med imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget. Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har jämfört soundet med Panteras. Jag lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse, mina kunskaper om Pantera är tyvärr alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om hur det egentligen ligger till.

Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten på ett helt annat sätt. Självklart har Rob Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga pitchen som Rob hade gjort sig känd för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också tar till de nedre registren i flera låtar.

Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan. Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den låter lite sunkigt.

9/10

Köp den här: CDON

Texas – Ricks Road – 1993

När jag införskaffade den här, mest som en ren chansning, trodde jag att det var Texas första skiva. Det visade sig sedan att det var deras tredje men det är ju mindre viktigt. Det innebär bara att det finns mer att utforska än vad jag trodde och det ser jag som enbart positivt. Det här var alltså den första skivan med Skotska popbandet Texas som nådde min skivspelare och jag var fast direkt. Det fanns en närvaro som inte brukar finnas i popmusik av det här slaget, starka influenser av soul och blues och melodier som tilltalade mig direkt. Och eftersom jag hade väntat mig betydligt popigare musik kanske jag övertolkade musiken som mer bluesrockig än vad den egentligen är och mer än vad jag upplever den i ett lite mera nyktert tillstånd (och då pratar jag alltså inte om alkoholintag). Men det är bra melodier och det finns mycket känsla och kropp, det är ingen ytlig musik som glömt bort direkt efter att plattan slutat spela. Det vill säga att även om melodierna kanske inte dröjer sig kvar i några nattliga drömmar så minns man hur bra musiken är. Och även om inget egentligen är bättre än något annat på skivan så har alla låtarna det gemensamt – att det är bra! Det är svårt att beskriva vad som gör att det förhåller sig på det viset och jag vet inte om jag ens ska ge mig på att försöka! Det finns inga direkta utsvävningar utan det är i stort sett jämnbra hela tiden. Det tilltalar mig ganska mycket utan att för den skull nå de allra högra topparna på betygskalan.

7/10 

Recension: Deep Purple – The Battles Rages on – 1993

Jag har under sen senaste tiden börjat lyssna igenom en hel del plattor med tidiga Deep Purple. Alltså inte med nödvändighet de allra tidigaste skivorna utan snarare de som blivit klassiker med åren: In Rock, Stormbringer, Burn etc. och kan konstatera att de skivor med den klassiska sättningen (Paice, Gillan, Blackmore, Lord och Glover) ingalunda är de bästa. David Coverdale gör ett grymt jobb på de skivor han medverkar på och många av de bästa låtarna finns också här. Dessutom har jag tidigare konstaterat att The House of Blue Light, som gjordes efter återföreningen är fantastiskt bra och där var därför intressant att lyssna på det här albumet som kom i ungefär samma tidsperiod. Musikaliskt påminner det en hel del om just The House of Blue Light, vilket verkligen inte kan ses som någon nackdel, åtminstone inte som isolerad observation (hade hela katalogen låtit likadant kanske det hade varit ett problem). Det är inte lika klockrena melodier, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den här plattan i femton eller tjugo år än heller, men det är mycket homogent. Dock blir det aldrig tjatigt eller tråkigt även om man känner igen sig i de musikaliska eskapaderna direkt! Det här är musik man inte tröttnar på i första taget, det är helt klart. Och även om det inte finns några egentliga höjdpunkter kan man spela skivan om och on igen utan att den lider av det!

7/10 

Recension: Mercyful Fate - In the Shadows - 1993

Mercyful Fate:

In the Shadows

1993

Metal Blade Records CDZORRO61

Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat mig lite med King Diamond som soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.

Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden, åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite roligt att lyssna när man förstår att King Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.

Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers – refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare sig man vill eller inte!

Textmässigt utforskar låtarna mörka teman, verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden och inget annat. Back in Tennessee, I saw a family haunted by an entity/It was a tragedy in another century/Oh... They never would know the Evil One that came/Little Betsy, the age of twelve/Living in a dream/The first one to scream. A Gruesome time behandlar människans mörka sidor eller rent av personlighetsförändringar: Everything is so strange in here/And as I look through your eyes/I can see what you're thinking of me/I am deep inside. Detta blir allt mer uppenbart med textraderna I'm the dreams you don't wanna dream/I'm the things you don't wanna se. Thirteen invitations är mer eller mindre en spökhistoria där King Diamond tycks omnämna sig själv: The final card was in the Devil's hand/The King of Diamonds would win.

Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som, förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking eller Midnight... let the churchbell ring är en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd än så. Låtens Epilog räddar den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does this mean I'll be The One next year???

Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk så funkar King Diamonds röst utmärkt till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.

7/10

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Morgana Lefay – Knowing Just As I – 1993

En ganska ojämn platta av svenska Heavy/Power Metalbandet Morgana Lefay som trots allt får godkänt. Många av låtarna tycks vara oerhört inspirerade av olika fantasyäventyr och då kanske i synnerhet, inte helt oväntat, Kung Arthur sagan. Teman om trollkarlar återfinns både i till exempel Salute the Sage och Excalibur som tillhör plattans bästa låtar, kanske för att kombinationen musik/text funkar så bra. Det är atmosfäriskt och man kan nästan se Merlin framför sig när man lyssnar. Annan struktur har snabba Modern Devil, som innehållsmässigt visserligen kan tyckas ganska tramsig och avverkar ett porträtt av den moderna djävulen – en trafikdåre med ett vrålåk som redskap. Den har dock ett skönt, klassiskt, heavy metal sound över sig.

6/10

Recension: Bengt Sändh – Naken – 1994

I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10

Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10

Recension: Europe – 1982-1992 – 1993

Eftersom jag just nu håller på att läsa Mattias Klings biografi om Europe – Only Young Twice för en recension på Bedårande Böcker. Det lämpade sig att lyssna igenom de största hitsen utan att för den delen gå igenom hela diskografin (vilket det finns framtidsplaner för). Jag tog därför tillfället i alt och körde denna samlingsskiva som innehåller första omgången av Europe. Genast slås jag av hur fantastisk bra de tidigare låtarna egentligen är – Seven Doors Hotel, som enligt uppgift bygger på Lucio Fulcis skräckis The Beyond och In the Future to Come från första plattan, Stormwind, Open you Heart och Scream of Anger från den andra – Wings of Tomorrow. Självklart är succéplattan och titelspåret The Final Countdown representerad och så kommer de plattor jag har mindre koll på, Out of theis World och Prisoners in Paradise där John Norum bytts ut Kee Marcello. Vilken oerhörd skillnad det är! En del svar till varför får man i boken men även i Kee Marcellos egen biografi Rockstjärnan Gud Glömde. Och jag är faktiskt inte alls lika sugen på att införskaffa dessa plattor längre. Det låter helt annorlunda, är sönderproducerat och passar inte mig alls. Nåja, jag gör väl det för konstens skull i alla fall! Helt klart ett bra samlingsalbum av de fem första skivorna är det men jag tänker inte dela ut något betyg! Hehe!

Recension: Billy Joel – River of Dreams – 1993

Liksom när det gäller Joe Cocker så är mina erfarenheter av Billy Joel ytterst begränsade. Dock har jag ett par tre vinyler sedan förr stående i hyllorna. De är förstås nästan aldrig spelade så det är inte mycket till hjälp. Jag kan konstatera att Billy Joel inte bara är en vass framförare av sina alster han är också en lysande låtskrivare. Det här är tydligen hans sista (senaste?) album med lättillgänglig musik då han numera har övergått till att skriva klassisk musik. Jag missunnar verkligen inte någon att utvecklas och trampa upp nya stigar i sitt artisteri, men jag tycker trots allt att det är synd. Det här är så pass bra att jag gärna skulle vilja ha mer av den här varan. Det är pianobaserad rockmusik, men inte så otroligt pianobaserad, som känns oerhört träffsäker. Jag har hittills inte lyssnat igenom plattan särskilt många gånger vilket innebär att den kan komma att växa ytterligare men det är ju bara bra. Skivor som får växa fram långsamt har en tendens att hålla bättre i ett längre perspektiv. Billy Joel är ytterligare en artist jag kommer utforska mera av i framtiden!

7/10

Recension: Overload – Difference of Opinion – 1993

Det här är en skiva som jag har haft stående i skivhyllan väldigt väldigt länge. Det är ett svenskt band, från Bollnäs tror jag och jag hade i princip glömt bort att jag hade den till för några dagar sen. En av fördelarna med att gå igenom sina samlingar lite mer noggrant då och då är ju att sådant som man fått för sig inte riktigt håller måttet kan få möjlighet att komma upp till ytan igen! Sagt och gjort, jag satt på plattan och började lyssna. Jag var föga förvånad över att det var stereotypisk hårdrock och då menar jag kanske främst stereotypiskt åttiotal. Ingen Power Metal, ingen Thrash och ingen Metal alls egentligen utan – hårdrock! Det är mycket distorsion och overdrive på gitarrerna, precis som det ska vara, melodierna är inte helt ute och cyklar och klart bättre än vad jag mindes och förväntade mig. Likadant kan man säga om arrangemangen, det låter faktiskt riktigt trivsamt och inte alls pjåkigt faktiskt. Det faller kanske lite grand på sången men det gör ofta sådan här musik och det är inget som gör så mycket egentligen, det instrumentalmusikaliska är det absolut inget fel på! Jag gillar det här mycket mer än vad mitt minne ville erkänna och jag tror att jag kommer att lyssna på den här skivan ganska så mer i framtiden och jag kanske till och med kommer att införskaffa något mer med Overload! Det är ett ganska jämnt album där inget direkt sticker ut från mängden, utom en låt och den kommer jag till och med ihåg från förr – Murphys Law, och det är en riktigt vass låt faktiskt. Det är ett ganska tungt ljud och för tidsperioden är det helt klart en ganska välproducerad platta. Det kanske inte är det tjockaste ljudet som finns och det kanske inte är en ljudmassa som förflyttar berg men vi ska komma ihåg att Overload varken då eller nu tillhör de absolut största och mest kända banden på marknaden. Det gör att de får en liten extra eloge också faktiskt, de gör sin grej och sen så får det vara bra med det! De är inte hårdrockens kioskvältare men nöjer sig med det och det tycker jag är en bra egenskap. Respekt!

7/10 

Clawfinger – Deaf Dumb Blind – 1993

Klassificeringar av musikgenrer är ofta oerhört svårt men man kan väl saga att Clawfinger blandar Heavy Metal med Industrisound och Rap. Det låter ju fruktansvärt egentligen, men det är inte så farligt. Det är faktiskt riktigt bra! När den här skivan kom var det helt unik, åtminstone för mig och jag tror inte det fanns särskilt mycket sådant här på marknaden då. Musikaliskt sett är det medryckande, jag gillar melodierna, i den mån man kan kalla rappen för melodier. En rytm finns det ju i alla fall. Texterna belyser oftast orättvisor och förtryck, missnöje kanske man kan säga. Ett par större hits finns på skivan, om man nu kan kalla det för hits i de här sammanhangen. Det var i alla fall låtar som spelades på radiokanaler där man kunde spela den här typen av musik. Nigger måste vara den mest kända och den låten fick väl ett och annat ögonbryn att höja på sig kanske, men lyssnar man på texten så är det alltså inte frågan om någon rasistisk test – snarare tvärtom! Min personliga favorit är dock Warfare som har en grym känsla. Och jag tror att båda dessa kontroversiella låtar öppnade vägen lite grand för Clawfingers kommande karriär, det här är alltså deras debutplatta. Ett kalkylerat sätt att synas helt enkelt. Textmässigt finns det flera tänkvärdheter och texterna är viktiga för upplevelsen det är helt klart! Jag gillar det här fast jag inte borde göra det. Det känns stabilt hela vägen!

7/10                   

Recension: John Mellencamp – Human Wheels – 1993

Man skulle lite elakt kunna påstå att det här är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man kan förvänta sig och man kan inte räkna med mästerliga plattor och/eller melodier varje gång. Helt klart ett stabilt album som inte skäms för sig men som kanske kunde ha mått bra av en lite tuffare attityd.

6/10

Recension: Doro – Angels Never Die – 1993

Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och honbehöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10

Accept – Objection Overruled – 1993

Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och ljudfilosofi som en gång för alla placerat dem bland de stora banden. Just den här skivan tilltalar kanske den nostalgiska nerven hos lyssnaren mera än hos dem som söker nyskapande. 

6/10 

The Kentucky Headhunters - Still Pickin' (The best of)

Jag kände väl till de här figurerna till namn tidigare, men deras musik hade jag ingen koll på. Och även om jag av princip egentligen ogillar samlingskivor är det en utmärkt inkörsport till något nytt och obeprövat. Skivan är från 1994 och om jag förstår det hela rätt gjordes det tre skivor innan dess. Det här är således inte en samling som spänner över hela karriären! Men bra är det! Det är trevlig Honky Tonk som man blir riktigt glad av att lyssna på. Jag kommer att utforska det här gänget ytterligare!