U.D.O. – Solid – 1997

Efter en vända tillbaka i sitt gamla band Accept blev det så småningom dags för att återvända till soloprojektet U.D.O. för Udo Dirkschneider. Jag känner inte längre igen något från den klassiska Accept eran och den här skivan har ett mycket fränare sound än exempelvis Faceless World som jag skrev om senast. Skivan har många bra melodiska egenskaper och självklart känner man igen Udos röst. Det känns som att han tar i lite mer än vad han har gjort tidigare och låtarna kanske kräver det? Han tar sig aldrig vatten över huvudet och ger aldrig mer än vad som krävs, det blir aldrig för mycket även om Udo har en röst som emellanåt kan ge ett intryck av att vilja ta i alldeles för mycket. Men oavsett hur bra skivan egentligen är så bjuder den inte på något nytt, men blir inte förvånad av låtmaterialet och framförandet är stabilt men inte så mycket mer än så. Det är helt klart ett album som inte skäms för sig i skivhyllan men man kunde önska lite mer kanske. Det blir mest en upprepning av vad som redan tidigare har gjorts och det är lite tråkigt.

6/10 

Annie Lennox – Song of Mass Destruction – 2007

För ett tag sedan, några månader sen kanske, så köpte jag ett helt gäng skivor med både Annie Lennox och Eurythmics. Att utöka referensramar är ju något som bekant ligger mig varmt om hjärtat. Självklart kände jag sedan tidigare till några av Eurythmics största hits, men mycket mer än så var det inte. Tyvärr var det väl kanske inte riktigt musik av riktigt den karaktär som jag hade förväntat mig och blev totalt sett lite besviken och sålde av det mesta som jag just införskaffat nästa genast. Däremot behöll jag den här – Song of Mass Destruction, inte för att jag tyckte den var jättebra men den var behaglig att lyssna på men nu när jag har lyssnat på den igen tycker jag kanske att den kan bli lite jobbig om man lyssnar på hela i ett sträck. Jag vill inte påstå att den är dåligt producerad men det låter åtminstone slätstruket och det är inte mycket som sticker ut från grundljudbilden. Låtarna är ganska mediokra medan Annie Lennox förstås är en fantastisk sångerska och sköter den delen med bravur! Besvikelsen efter att skivan är slut är ganska stor eftersom man valt at inte ta några risker alls i produktionen, allting är tillrättalagt och även när melodierna skulle kunna ge utrymme för lite mer spännande grepp har man valt att inte göra något av det.

5/10