Europe – Start From the Dark – 2004




Jag har väl ungefär full koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown)  i alla fall. Efter dessa blir det ett svart hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.

8/10 

Recension: Mercyful Fate - In the Shadows - 1993



Mercyful Fate:
In the Shadows
1993
Metal Blade Records CDZORRO61

Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat mig lite med King Diamond som soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.

Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden, åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite roligt att lyssna när man förstår att King Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.

Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers – refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare sig man vill eller inte!

Textmässigt utforskar låtarna mörka teman, verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden och inget annat. Back in Tennessee, I saw a family haunted by an entity/It was a tragedy in another century/Oh... They never would know the Evil One that came/Little Betsy, the age of twelve/Living in a dream/The first one to scream. A Gruesome time behandlar människans mörka sidor eller rent av personlighetsförändringar: Everything is so strange in here/And as I look through your eyes/I can see what you're thinking of me/I am deep inside. Detta blir allt mer uppenbart med textraderna I'm the dreams you don't wanna dream/I'm the things you don't wanna se. Thirteen invitations är mer eller mindre en spökhistoria där King Diamond tycks omnämna sig själv: The final card was in the Devil's hand/The King of Diamonds would win.

Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som, förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking eller Midnight... let the churchbell ring är en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd än så. Låtens Epilog räddar den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does this mean I'll be The One next year???

Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk så funkar King Diamonds röst utmärkt till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.

7/10

Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008



Metallica:
Death Magnetic
2008
Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10