Jag har väl ungefär full
koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown) i alla fall. Efter dessa blir det ett svart
hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem
låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är
inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller
till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla
fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och
det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande
låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan
att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet
efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl
behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske
till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.
Allmänt om musik, nyheter, recensioner, tips, med mera! Allt från hårdrock till visor, svenskt och utländskt.
Europe – Start From the Dark – 2004
Etiketter:
08/10,
2004,
Europe,
Ian Haugland,
Joey Tempest,
John Leven,
John Norum,
Mic Michaeli,
Rock
Recension: Mercyful Fate - In the Shadows - 1993
Mercyful
Fate:
In the
Shadows
1993
Metal Blade
Records CDZORRO61
Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för
sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att
kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min
okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat
mig lite med King Diamond som
soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.
Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden,
åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska
kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg
använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte
detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en
handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att
förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite
roligt att lyssna när man förstår att King
Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i
bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga
att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst
och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.
Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack
får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser
och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de
var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här
en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger
närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det
är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers –
refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller
gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite
för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man
kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare
sig man vill eller inte!
Textmässigt utforskar låtarna mörka teman,
verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden
och inget annat. Back in Tennessee , I saw a family haunted by an entity/It was a
tragedy in another century/Oh... They never would know the Evil One that
came/Little Betsy, the age of twelve/Living in a dream/The first one to scream. A Gruesome time behandlar människans mörka sidor
eller rent av personlighetsförändringar: Everything is so strange in here/And as I look through your eyes/I can
see what you're thinking of me/I am deep inside. Detta blir allt mer uppenbart med textraderna I'm the dreams you don't wanna dream/I'm the things you don't wanna se.
Thirteen invitations är mer
eller mindre en spökhistoria där King
Diamond tycks omnämna sig själv: The final card was in the Devil's hand/The King of Diamonds would win.
Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir
till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som,
förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking
eller Midnight... let the churchbell ring är
en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt
huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka
fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd
än så. Låtens Epilog räddar
den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot
move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear
his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does
this mean I'll be The One next year???
Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min
absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är
musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk
så funkar King Diamonds röst utmärkt
till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i
flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man
blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare
materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.
7/10
Etiketter:
07/10,
1993,
Heavy Metal,
King Diamond,
Mercyful Fate,
Metal
Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008
Metallica:
Death Magnetic
2008
Universal 1784020
Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load
bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags
att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de
förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt
utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i
dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort,
jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag
någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha
allt för stora förhoppningar.
Musiken som mötte mig levde
initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter
sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt
intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula
irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i
den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men
jag trodde i min enfald att Metallica,
men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa
inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på
andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas
några förmildrande omständigheter.
Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock
spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna
typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det
bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och
inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt
som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra
vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet
är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt
speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln
träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt
spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till
svars, bandet, eller producenten?
Musiken, som ofta känns som en
återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet
bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts
på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier
som skulle kunna tillskrivas band som Iron
Maiden och Judas Priest från NWOBHM
men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel
ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.
Att imitera sig själv är däremot
inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter
Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en
cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också
mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt
av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att
inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite
samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från
olika håll. WahWah-pedalen, Kirk
Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med
kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta
använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.
Men frånser man ovanstående
kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls
känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina
instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute
efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått
oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför
musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är
lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man
kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.
Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om
de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst
medelalbum istället…
5/10
Etiketter:
05/10,
2008,
Heavy Metal,
James Hetfield,
Kirk Hammet,
Lars Ulrich,
Metal,
Metallica,
Rick Rubin,
Robert Trujillo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)