Y&T – Ten – 1990

Jag vet inte man ska se Y&T som hårdrockens Annihilator. Det verkar ju vara i princip en mans vision egentligen men tillskillnad från Annihilator har inte Dave Meniketti inte skrivit alla låtarna. Fast nu blir jag osäker, kanske har inte Jeff Waters (Annihilator) gjort det på alla skivorna heller?

Hur som helst är det här Y&Ts nionde studio album. Om det finns någon annan tanke bakom albumnamnet än att förvirra vet jag inte. Det är ingen häpnadsväckande musik eller så, men det är stabilt och man får precis det man förväntar sig för sina pengar. Det är stabil hårdrock i precis de skalor som klassisk hårdrock från 80-90 talen representerar. Dave Meniketti sjunger bra och jag har heller inget att klaga på hans gitarrspel. Det är en sån där skiva som man kan lyssna om och om igen på utan att man tröttnar eller börjar lägga märke till några speciellt utmärkande spår. Faran är att det blir tråkigt efter ett tag men det verkar Y&T klara sig undan, i alla fall den här gången. Hårdrock!

6/10

Kreator – Coma of Souls – 1990

Det här är min tredje bekantskap med tyska Kreator. Det är också det tidigaste albumet jag har hört med dem. Det innebär inte att det är några duvungar som spelar, för även om skivan är från 1990 är det Kreators femte studioalbum. Det känns som att killarna i bandet har lärt sig hur man gör. Och det är onekligen ett album i tiden. Det innebär tyvärr att det inte känns så nytt och fräscht längre. 1990 var det säkert fantastisk Thrash Metal men med facit i hand känns det här rätt tråkigt idag.

Jag ser det som en del av musikhistorien och ett led i vad som senare skulle komma att bli så fantastiskt på skivor som Enemy of God och Hordes of Chaos. Mer Kreator ska utforskas vad det lider. Förhoppningsvis hittar jag något som inte är fullt lika tunt producerat som det här. För produktionen spelar onekligen roll, att grabbarna spelar sina instrument som Gudar räcker inte.

6/10

Pantera – Cowboys from Hell – 1990

Det här är ingalunda Panteras första album, faktiskt det femte, men Cowboys from Hell var den skivan som slutligen fick Pantera att placera sig i samma skara som de riktigt stora banden. Med andra ord var det en kommersiell framgång som de tidigare hade saknat. Letar man efter begagnade skivor är sannolikheten stor att det är Cowboys from Hell som är den första skiva man hittar med bandet.

För mig låter det som att bandet inte riktigt är klart än. Det är på rätt väg men det finns fortfarande en del att jobba på. Det är inte självklart om plattan ska räknas till Thrash- eller Heavy Metal. Den är väl helt enkelt lite eklektisk i det avseendet. Fördelen är att det aldrig blir för mycket av gitarrfilande och att Power Metal tendenser hålls på ett minimum. Själv tycker jag att andra halvan av skivan är den bästa, det är då det börjar märkas att Pantera är ett band att räkna med och det är också här de mest innovativa gitarriffen återfinns. Det blir faktiskt riktigt bra till slut även om jag var skeptisk efter den återhållsamma inledningen med titelspåret.

Det blir alltså inte en alltigenom mästerlig platta för min del men det är tillräckligt bra för att jag ska bli intresserad av att lyssna in mig mera på bandet. Det blir definitivt några av de efterkommande plattorna men det skulle också vara intressant att höra vad de hittade på före det kommersiella genombrottet.

7/10

Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Hemtjörda Visor – 1969/1990

Anledningen till att jag har satt ett snedsträck ovan är att Lpn kom ut 1969 medan CD utgåvan inte såg dagens ljus förrän 1990. Jag tror att det var första skivan jag införskaffade med Bengt Sändh och Finn Zetterholm, möjligen med undantag för Folklår – våra allra fulaste visor.

Hur som helst gillade jag den skarpt och den banade väg för den fascination kring dessa båda herrars visor jag allt sedan dess haft. Framförallt är jag mycket förtjust i Finn Zetterholm repertoar (sorry Bengt). Han har ett mer subtilt sätt att uttrycka sig på vilket passar mig mycket bättre. Men nu hade jag inte hört just den här skivan på länge. Jag har lyssnat på en del annat material men inte just på denna. Det slår mig att det inte tar särskilt lång tid för mig att tröttna på låtarna. Kanske har jag redan hört dem till leda, kanske är det så att jag inte längre är lika förtjust i dem? Det känns inte som det finns samma kraft i dem längre, i synnerhet inte i Finn Zetterholms bidrag. Faktum är att jag nu, i denna skrivandets stund, tycker att Bengt Sändhs låtar står sig bättre.

Ingen av de båda herrarna är speciellt snälla mot samhället och det är mycket ironi, mer i Zetterholms kompositioner än i Sändhs. Han kommenterar mera generellt medan Sändh pekar med hela handen på vad han menar.

Plattans bästa låt, i dagens dagsform räknat, står Bengt Sändh för. Det är en lite sak kallad Dygdens Lögn, lägg märke till ordvitsen. Den belyser att vi inte riktigt kan vara säkra på vad som händer i morgon även om vår ambition är att spara våra pengar, tänka på vad vi äter och skaffa oss en fin utbildning. Jag tolkar det som att det är Bengt Sändhs sätt att säga Carpe Diem kanske. Lev idag, i morgon kan det vara för sent!

Hur som helst en platta som var visfantast bör äga! Det är trevliga (elaka) låtar…

7/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

Magnum – Goodnight LA – 1990

Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…

5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...

Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!

7/10

U.D.O. – Faceless World – 1990

Den här skivan har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt genomfört album som håller fortfarande.

7/10 

Recension: ZZ Top - Recycler - 1990

Recycler (1990) – Att ett storsäljande band i början av åttiotalet tog två år på sig att göra en ny skiva var en väldigt lång tid. Numera höjer kanske ingen direkt på ögonbrynen för detta men det var lite andra tider då. Därför var det naturligtvis sju resor värre att det gick hela fem år mellan föregående Afterburner och Recycler. Man trodde nästan inte att det skulle komma några fler skivor helt enkelt!

Man kan naturligtvis fråga sig varför det dröjde så länge. Var det bandet som inte var riktigt nöjda med resultatet? Eller var det så att de helt enkelt behövde ett break? Hur som helst så känns det onekligen som om trion helt enkelt varit tvungna att ge ut något. Och det säger jag för att det faktiskt inte är speciellt bra! Man kanske kan lägga in att det var den sista skivan bandet gjorde på Warner Bros och att det också var den sista skiva som Bill Ham, bandets långvariga producent producerade på egen hand.

Men oavsett vilka anledningar som gjorde att albumet dröjde och oavsett vilka kvalitativa egenskaper det har (eller inte har) så markerar det onekligen slutet på bandets popiga tidsperiod. Man kan säga att det här är början till återgången till rötterna som i och med nästa skiva skulle bli än mer påtagligt.

Doubleback fick bli filmmusik i Back to the Future III och även Burger Man, Concrete and Steel och My Head’s in Mississippi är riktigt bra. Men det når totalt sett inte riktigt ända fram och blir snabbt tråkigt och ointressant. Det är utan tvekan bandets svagaste platta så långt i karriären. – 5/10

Annihilator – Never Neverland – 1990

Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt.

Coburn Pharr står för sången på det här albumet och han sköter sig minst lika bra som den föregående sångaren. Hans röst passar utmärkt till musiken som spelas! Favoriter är de låtar som tar ut svängarna mest när det gäller gitarrspelet: Sixes and Sevens och Imperiled Eyes som dessutom innehåller teknik jag aldrig tidigare (och inte senare heller) hört användas som riff.

Ja, det finns inte mycket mer att orda om egentligen. Gillar man Annihilators andra skivor eller Heavy/Speed Metal med innovativa riff lär man tycka om det här också!

8/10

Recension: Thunder – Backstreet Symphony – 1990

Jag har väl skrivit om ett eller två album av Thunder sedan tidigare tror jag men jag räknar ändå bandet som en relativt ny upptäckt! Det här är deras debutalbum och det är fantastiskt bra! Trots det kan jag inte säga att det sätter sig särskilt väl, det är som att lyssna på ett nytt album varje gång man sätter på skivan igen, det är väldigt lite som fastnar. Det är förstås beklagligt att melodierna inte tycks vara tillräckligt starka för att bli igenkänningsbara på den nivån att man genast kan sjunga med i dem, undantag finns förstås.

Men jag kan inte se det enbart negativt! Plattans andrahandsvärde blir förstås större om man upplever att man lyssnar på den för första gången varje gång man sätter på den. Det här är faktiskt lite knepigt. Jag vet inte riktigt var jag ska placera in det här fenomenet på betygskalan eftersom jag aldrig tidigare har råkat ut för det. Men musiken är fantastisk klassisk hårdrock som ligger någonstans i gränslandet mellan vad Foreigner och Queen skulle kunna låta som om man korsade dem. Det är mycket ballader och så vitt jag förstår är Thunder kända för just sina ballader.

Jag kan inte annat än att tycka om det här – mycket och jag sktrutar i de problem som jag tidigare konstaterat och har bestämt mig för att det här faktiskt är riktigt bra och förtjänar ett högt betyg!

8/10

Recension: Sacred Reich - The American Way - 1990

Sacred Reich:

The American Way

1990

Hollywood Records HR-61190-2

Det här är Sacred Reich andra riktiga fullängdsplatta och den skiljer sig avsevärt från den första – Ignorance – som nästan enbart verkade gå ut på att spela så fort som möjligt. Här har man istället hittat balansgången mellan hasighet och dynamik på ett bra sätt. Det finns variationer både mellan låtarna men även klipska tempoväxlingar inom många av låtarna. Det är också en mer välproducerad platta än föregångaren och det vore väl konstig annars, alla band vill väl utvecklas och växa, dessutom ligger det väl också i skivindustrins profithungriga intresse att släppa ifrån sig så välljudande plattor som möjligt.

Framförallt är det trummorna man genast förälskar sig i och då i synnerhet de enormt torra baskaggarna, inte mycket till efterklang där inte. Speciellt effektfullt blir detta eftersom de används på ett sånt sätt att de utgör en stor del av det musikaliska framträdandet, ofta unisont med de snabba pedalnoterna gitarrerna genererar, men lika ofta med en rullande känsla som i förgrunden skapar ett tämligen unikt sound med intressanta rytmer, ett exempel på detta är till exempel State of Emergency och I Don’t Know.

Övriga musiker gör naturligtvis även de en solid prestation men det är inget som utmärker sig utöver det vanliga. Det skulle väl i så fall vara Phil Rind (Vokalist och bassist) som visserligen inte är någon Luciano Pavarotti eller Jussi Björling men som framför texterna med en sådan inlevelse att man faktiskt tror precis på det han sjunger om! Det övergår aldrig till att vara skrikit, som ofta kan vara fallet när det gäller thrash, även om rösten spricker lite lätt klädsamt ibland. Det är helt enkelt en förmedling av texten utan överdrivna drivor av aggressivitet.

Phil har också skrivit samtliga texter och det mesta av musiken och det råder ingen tvekan om att texterna är viktigt sätt att uttrycka sig för honom. Politik och samhällkritik serveras på ett, inte oväntat cyniskt sätt, helt enligt gängse metaltraditioner varse sig det handlar om, egentligen uttjatade klichéer som, förhållandet mellan hat och kärlek i Love…Hate (I hate to love, I love to hate) som förvisso innehåller en mer poetisk framställning om sakens förhållande också: It's the root of all disharmoni/but it's the need to feel complete/it's a physical attraction/a chemical reaction/a walking contradiction/a push-pull affliction/it's a love...hate relationship.

Det finns också skarp kritik mot hemlandet USA, det är väl förvisso inte ovanligt att metalband vågar sticka ut hakan, men Sacred Reich känns sakliga och konstaterar problemen utan omsvep, möjligen med ett stänk melankoli i titelspåret The American Way: Truth and honor faith and pride/all convictions surely died/honesties time has passed/time for lies is here at last/truth is false I'm so fed up how did we come to be so fucked/hate fear pain death all our country has got left för att sätta ned foten bortom alla möjligheter till missförstånd i refrängen: This was once the land of dreams/now these dreams have turned to greed/in the midst of all this wealth/the poor are left to help themselves/a capitalist's democracy/no one said that freedom's free/lady liberty rots away/no truth, no justice the American way.

Man slänger också in en kommentar om de anklagelser som både Judes Priest och Ozzy Osbourne anklagades för och som till och med hamnade i domstol under mitten av 80-talet. Det handlade om ungdomar som påstods ha påverkats av subliminala meddelande på olika hårdrocksplattor och som en följd av detta tagit livet av sig. Mig veterligen friades alla anklagade i denna hysteri på samtliga punkter. Who’s to Blame? belyser detta och ifrågasätter om man inte ska försöka hitta ”skulden” någon annanstans och ta hand om sina nära och kära: Who's the cause, who's the blame for a life that's not worth living/is it parents, family who take without giving/so next time that you close your eyes and choose to shift the blame/remember you can save a life/so really who’s to blame?!

Något som jag personligen också brinner lite extra för, är formuleringar angående varje människas rätt att trivas och att inte tvingas in i sociala mönster. I don't know what you want me to be/I can't change I can only be me/I won't fit into your classifications/I won't be tagged by restricting labels som klockrent avslutar I Don’t Know.

Sen går det ju avslutningsvis inte att låta bli att kommentera plattans fulländade final – 31 Flavors. Det är en låt man absolut inte förväntar sig på ett album med ett thrashband. Den innehåller både trumpet, sax och trombon och dessutom ett helt okonventionellt funksound. Jag tolkar det som ytterliggare ett ställningstagande för individualism och en uppmaning för trångsynta headbangers att öppna ögonen, det finns mer bra musik där ute om man bara tar tag i och letar efter den. Givetvis är det också ett sätt för bandet att hylla sina influenser som kanske inte nödvändigtvis behöver vara de tuffaste och hårdaste banden i branschen. Låt mig därför avsluta den här recensionen med ett citat ur just denna låt: don't just be a metal dude, it's cool fool!

10/10

Recension: Rik Emmett – Absolutley – 1990

Hade jag skrivit det här på den gamla goda tiden när allting var antingen Synth eller hårdrock skulle det här onekligen ha fallit inom den senare kategorin. Detta även om kriget mellan synth och hårdrock egentligen var över när plattan släpptes. Nu är jag inte lika säker på vilken rubrik som bör sättas. Det finns onekligen hårdrock på albumet som kanske kan liknas vid Y&T i sina mjukaste låtar. Det är också bluesigt och rockigt vilket gör att det komplicerar saker och ting om man bara ska sätta en genre på det hela. Lyckligtvis kan jag här sväva ut och knyta flera stilar till samma platta! Det blir alltså en blandning av bluesrock och hårdrock i mina öron.

Det här är Rik Emmetts debut som soloartist efter att han hoppat av Triumph som han en gång i tiden varit med att bilda. Jag kan inte påstå att mina kunskaper om dem är särskilt vidlyftiga men jag har hört dem några gånger och har dem i den yttre delen av min referensram. Det här är klart mycket bättre och intressantare rent musikaliskt än min uppfattning om Triumph.

Rik Emmett är en skicklig gitarrist, det hörs ganska tydligt tidigt på plattan. Han sjunger också lead och gör det bra. Det finns ingen anledning till superlativ men det funkar i alla fall utmärkt. Låtarna är kanske inte lika medryckande som de skulle kunna vara men han har i alla fall inte fastnat i fällan att nyttja sig av för mycket klichéer i låtskrivandet. Det känns fräscht fast plattan är även tjugo år gammal och det är inte dåligt det. Det är lite annorlunda rytmer än vad man skulle räkna med om det vore strikt hårdrock och där vinner Rik Emmett ännu en poäng!

Totalt blir det ett album som verkligen inte skäms för sig men som å andra sidan kanske inte lockas några nya fans heller. Det är bra, men inte tillräckligt bra för att folk ska köa dygnvis i förväg inför ett nytt skivsläpp…

6/10

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Lita Ford – Stiletto – 1990

En platta från den forna Runaways-medlemmen som pendlar nånstans mellan hyggligt och ganska bra, till faktiskt ganska dåliga och tråkiga låtar. Bland de som utmärker sig hittar vi rockrökare som Aces & Eights, titelspåret Stiletto och sexanspelande Hungry. Det är väl förresten något som genomsyrar hela plattan eller för den delen Lita Fords hela karriär. Men det finns också en annan sida, en lugnare sida. Denna består delvis i en coverversion på Alice Coopers klassiska ballad Only Women Bleed, som på många sätt blir vettigare när en kvinna sjunger den och Lisa, som verkligen känns betydelsefull för Lita. Jag tror på det hon sjunger om även om hon på intet sätt är den mest begåvade sångerskan i världen. Allt som allt en rätt så rejält ojämn hårdrocksplatta där de djupaste dipparna tyvärr tar ut de högsta topparna med råge!

5/10 

Recension: Phantom of the Opera – Svenska Originalinspelningen – 1990

Den här historien har alltid haft en extra speciell plats i mitt hjärta och jag vet inte riktigt varför. I mitten av 80-talet gjorde Andrew Lloyd Webber musikal av den och när jag fick chansen såg jag faktiskt den svenska uppsättning som också finns på den här skivan. Det handlar alltså om översättningar av texterna och om en musikal med Mikael Samuelsson i huvudrollen som Fantomen. Musikaliskt är det precis så teatraliskt som det behöver vara för att historien ska komma till sin rätt tycker jag. Texterna kan tyckas lite konstruerade vid några tillfällen, men det är inget som gör något egentligen, musiken är pampig och det är inte särskilt svårt att förstår varför han förälskade sig så i Christine Daaés röst, framförallt inte när man ställer den mot divans – Carlottas. Nu inser jag ju att det är meningen att det ska vara så och det vore orättvist att påstå att jämföra artisterna mot varandra, det handlar här enbart om rollkaraktärer. Hur som helst är det här musik som jag anser bör finnas i varje människa medvetande och som sådan ställer jag med varmt bakom en rekommendation!

8/10 

Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10

Recension: Bengt Sändh – Naken – 1994

I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10

Recension: Bruce Dickinson – Tattooed Millionaire – 1990

Det var inte så länge sedan jag omnämnde den här skivan. Det var när jag skrev om Balls to Picasso, Bruce Dickinsons andra soloskiva, och jag påstod då att det här inte var någon höjdarplatta. Med det i åtanke kände jag mig nödgad att återstifta bekantskapen med den för att se om mitt minne gjorde den full rättvisa eller inte. I färskt minne kan jag väl heller inte hävda något annat än att det inte än någon höjdarplatta, men lite bättre än vad jag tidigare tillskrivit den får jag nog hävda att den är trots allt. Det innehåller flera riktiga höjdarlåtar, titelspåret – Tattooed Millionaire naturligtvis, Lickin’ the Gun, Zulu Lulu och Mott the Hooples gamla slagdänga All the Young Dudes, skriven av ingen mindre än David Bowie. Musikaliskt ligger det hela någonstans mellan glamrock och Iron Maiden, det är alltså en betydligt popigare stil än den vi vande oss vid med Iron Maiden och jag har inget emot det. Det är medryckande melodier och bra närvarokänsla hela vägen. Röstmässigt experimenterar han väl inte lika mycket som det som komma skall, man känner igen tekniken och man känner igen rösten från tidigare inspelningar och det är naturligtvis en styrka. Det är väl inte den riktiga flygsirenen som finns på en del av Iron Maidens låtar, det är lite längre ner i halsen men det är inget utöver det vanliga. Mycket bättre än vad jag mindes den som! De starka låtarna lyfter upp de svagare i helhetsintrycket.

6/10