Bathory – Blood Fire Death – 1988

Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa. 

4/10

Recension: Alice Cooper - Lace and Whiskey (1977)

Lace and Whiskey (1977) – Det här tillhör ett av albumen jag inte lyssnat så där rysligt mycket på, det ska erkännas. Jag vet inte riktigt varför, för när man sätter på det och lyssnar så är det faktiskt ganska bra även om jag kanske inte i första hand förknippar musiken med Alice Cooper. Det mesta materialet är, liksom på förra plattan, skrivet av Cooper själv tillsammans med Dick Wagner och plattans producent Bob Ezrin och man känner väl egentligen igen den musikaliska utvecklingen trots allt. Det finns musikaliska utsvävningar i både Rockabillyinfluerade Ubangi Stomp och mer traditionell rock som Damned If You Do och plattan genererade till och med en hit! – You and Me som självaste Frank Sinatra har gjort en inspelning av. Vidare så framförde Alice Road Rats ett par år senare i filmen Roadie, inte kanske för att det är den bästa eller mest representativa låten från plattan, men den passar onekligen in i det filmkonceptet!

Liksom de föregående plattorna är också humorn och självironin närvarande och om den förra skivan behandlade Alice alkoholism är det ingenting mot vad han gör här (Lace and Whiskey – Duh!) och jag gillar särskilt temat I Never Wrote Those Songs eller King of the Silver Screen.

                                                 

På det hela taget kanske en av Alice svagaste plattor åtminstone så långt i karriären och mer intressant för de riktiga fansen än som allmänt vedertagen klenod och det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska bli riktigt nöjd. 6/10

Recension: Joe Bonamassa - Sloe Gin - 2007

Joe Bonnamassa:

Sloe Gin

2007

J&R Adventures PRAR60283

Joe Bonnamassa var för mig ett helt okänt kapitel och jag måste väl erkänna att jag knappast har sån koll på modern musik som jag hade med min samtids musikaliska influenser under mina uppväxtår. En och annan gång måste man dock vidga sina musikaliska vyer och våga sig på en, mer eller mindre vågad chansning. Självklart hade jag förvissat mig om ungefär i vilka linjer musiken skulle gå i men mer detaljerad än så var alltså inte min kunskap.

                                                         

De första låtarna på plattan är visserligen tämligen bluesinfluerade men är trots allt för mycket åt bluesrock för att passa mig som handen i handsken. Efter att idogt lyssnat på plattan under ganska långt tid kan jag dock konstatera att även dessa låtar sätter sig till slut men att det tagit väldigt lång tid jämför med det övriga, mer renblusiga materialet.

Det är förstås tveksamt om jag vill kalla tredje låten Seagull för renbluesig, men det är utan tvekan därifrån plattan lyfter för mig. Den vandrar sedan från klarhet till klarhet, förbi nästkommande låt som genast fångade mitt intresse och som jag verkligen vill kalla ren och skär blues i dess mest klassiska form. Dirt In My Pocket är en rivig blues som lyfter plattan till ytterliggare en nivå och kommer mest till sin rätt under refrängen som verkligen har gått varm här de senaste veckorna.

Titelspåret Sloe Gin ligger mer åt bluesballad hållet, en riktigt lågmäld sak som andas soulinfluenser, man kan lyssna hur mycket som helst på den här och hur länge som helst får man nästan lyssna också. Den är nämligen över åtta minuter lång! Joe Bonnamassas röst passar som handen i handsken, vilken den förstår egentligen gör hela tiden. Gitarrmässigt är det väl kanske inte så imponerande egentligen, Det är stabilt spelat och det är väl egentligen det enda som behövs. Blir gitarristen för egen och för utmärkande är det helt klart en fara för musiken som helhet och den fällan tycker jag inte Bonnamassa fastnar i. Han är en skicklig gitarrist, det är helt klart, men han ger sig inte ut på onödiga vandringar i sina solon.

Så blir det lite mer klös igen, i John Mayal låten Another Kind of Love visar Bonnamassa igen att han gör alla låtar till sina egna. Det är en klassisk bluestolva vilket jag personligen uppskattar. Bonnamassa gör ett bra solo som sig bör igen och så är den saken utagerad. Lyckligtvis är plattan mycket varierad och efter denna rökare är det dags för soulinspirerad bluesballad i Around the Bend igen, en riktigt bra låt, delvis skriven av Bonnamassa själv. Den avlöses sedan av något som för tankarna till klassiska ZZ Tops Blue Jean Blues. Åter igen en riktigt bra Bluesballad – Black Night, skriven av Charles Brown.

På denna följer sedan en riktigt rolig shuffle – Jelly Roll som är en ganska kort bagatell egentligen. Den är inte mer än drygt två minuter lång, vilket jag tycker är lite synd. Det är sparsamt instrumenterat med inte mycket mer än Bonnamassas röst och gitarr och är spelmansglädje när den är som bäst. Det märks att Bonnamassa verkligen gillar det han håller på med.

Riktigt så naket är kanske inte soundet i Richmond, men åter igen så hittar man en innerlighet i framförandet som gör att man verkligen tror på allt Bonnamassa framför. Det är återigen en lugnare låt, men utan mycket av de soulinfluenser jag har talat om hittills. Jag skulle snarare nästan kalla den för countryinfluerad, men oavsett vilka influenser man hittar, och det gäller hela skivan, så är det hundra procent Bonnamassa och ingenting annat.

8/10