Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Recension: Joe Bonamassa - Sloe Gin - 2007

Joe Bonnamassa:

Sloe Gin

2007

J&R Adventures PRAR60283

Joe Bonnamassa var för mig ett helt okänt kapitel och jag måste väl erkänna att jag knappast har sån koll på modern musik som jag hade med min samtids musikaliska influenser under mina uppväxtår. En och annan gång måste man dock vidga sina musikaliska vyer och våga sig på en, mer eller mindre vågad chansning. Självklart hade jag förvissat mig om ungefär i vilka linjer musiken skulle gå i men mer detaljerad än så var alltså inte min kunskap.

                                                         

De första låtarna på plattan är visserligen tämligen bluesinfluerade men är trots allt för mycket åt bluesrock för att passa mig som handen i handsken. Efter att idogt lyssnat på plattan under ganska långt tid kan jag dock konstatera att även dessa låtar sätter sig till slut men att det tagit väldigt lång tid jämför med det övriga, mer renblusiga materialet.

Det är förstås tveksamt om jag vill kalla tredje låten Seagull för renbluesig, men det är utan tvekan därifrån plattan lyfter för mig. Den vandrar sedan från klarhet till klarhet, förbi nästkommande låt som genast fångade mitt intresse och som jag verkligen vill kalla ren och skär blues i dess mest klassiska form. Dirt In My Pocket är en rivig blues som lyfter plattan till ytterliggare en nivå och kommer mest till sin rätt under refrängen som verkligen har gått varm här de senaste veckorna.

Titelspåret Sloe Gin ligger mer åt bluesballad hållet, en riktigt lågmäld sak som andas soulinfluenser, man kan lyssna hur mycket som helst på den här och hur länge som helst får man nästan lyssna också. Den är nämligen över åtta minuter lång! Joe Bonnamassas röst passar som handen i handsken, vilken den förstår egentligen gör hela tiden. Gitarrmässigt är det väl kanske inte så imponerande egentligen, Det är stabilt spelat och det är väl egentligen det enda som behövs. Blir gitarristen för egen och för utmärkande är det helt klart en fara för musiken som helhet och den fällan tycker jag inte Bonnamassa fastnar i. Han är en skicklig gitarrist, det är helt klart, men han ger sig inte ut på onödiga vandringar i sina solon.

Så blir det lite mer klös igen, i John Mayal låten Another Kind of Love visar Bonnamassa igen att han gör alla låtar till sina egna. Det är en klassisk bluestolva vilket jag personligen uppskattar. Bonnamassa gör ett bra solo som sig bör igen och så är den saken utagerad. Lyckligtvis är plattan mycket varierad och efter denna rökare är det dags för soulinspirerad bluesballad i Around the Bend igen, en riktigt bra låt, delvis skriven av Bonnamassa själv. Den avlöses sedan av något som för tankarna till klassiska ZZ Tops Blue Jean Blues. Åter igen en riktigt bra Bluesballad – Black Night, skriven av Charles Brown.

På denna följer sedan en riktigt rolig shuffle – Jelly Roll som är en ganska kort bagatell egentligen. Den är inte mer än drygt två minuter lång, vilket jag tycker är lite synd. Det är sparsamt instrumenterat med inte mycket mer än Bonnamassas röst och gitarr och är spelmansglädje när den är som bäst. Det märks att Bonnamassa verkligen gillar det han håller på med.

Riktigt så naket är kanske inte soundet i Richmond, men åter igen så hittar man en innerlighet i framförandet som gör att man verkligen tror på allt Bonnamassa framför. Det är återigen en lugnare låt, men utan mycket av de soulinfluenser jag har talat om hittills. Jag skulle snarare nästan kalla den för countryinfluerad, men oavsett vilka influenser man hittar, och det gäller hela skivan, så är det hundra procent Bonnamassa och ingenting annat.

8/10