Tanken
med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash,
helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det
blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i
mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig
Alice vara?
Visserligen ryms det några
riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey
Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed
my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa
aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med
vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med
sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen.
Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt.
Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för
att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många
av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?
Förutom nämnda låtar faller Might
as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om
jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat
som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i
kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han
står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som
sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock
gott om och man kan nämna Joe Satriani,
Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy
Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten
Wind-Up
Toy. – 6/10
