Recension: Alice Cooper - Hey Stoopid (1991)

Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10

Mötley Crüe – Shout at the Devil – 1983

Trots titeln är det här ett mycket mognare album än debuten. Soundet har nyanserats från skramlandet och bandet står heller inte längre för någon producentroll. Det är bluesig hårdrock där Nikki Sixx än en gång står bakom det mesta av materialet. Musikaliskt är det långt ifrån perfekt även om det låter homogent. Helt ok melodier kompande av de andra instrumenten även om det inte finns mycket riff som sticker ut från mängden. Det måste det heller inte göra för at det ska vara lyssningsvärt och Vince Neil funkar alldeles utmärkt som vokalist. Innehåller den numera klassiska låten: Look that Kill och en oförglömlig version av The Beatles’ Helter Skelter!

6/10

Recension: Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982

I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10