Therion – Deggial – 2000

Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!

7/10

29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

The Sins of thy Beloved – Perpetual Desolation – 2000

När jag först hörde The Sins of thy Beloveds första skiva Lake of Sorrow var jag helt såld. Den öppnade upp en helt ny värld för mig och fick mig på allvar intresserad av att utforska musikens värld igen. Därför var det med lite extra stort intresse som jag lyssnade på den här – The Sins of thy Beloveds andra skiva och hoppades på att den skulle leva upp till mina förväntningar. Jämförelser är förstås oundvikliga och med tanke på att jag delade ut full pott till debuten var spänningen lite extra spänd. Och vad blir domen då? Ja, inte lever den upp till samma höjder som första skivan, men det är trots allt ganska bra och man känner lätt igen soundet. Det är tung Gothic Metal med influenser av Doom, till detta en fantastisk sångerska – Anita Auglend, som ackompanjerar det typiska growlandet. Pete Johansen med sin fiol ger extra glans åt musiken och de följsamma melodierna från hans instrument blir riktigt trivsamma. Till skivans nackdel blir att man lagt på lite för ”moderna” ljud emellanåt och att det under stundom blir lite slätstruket. Men som helhet betraktat fyller musiken ut ljudbilden i alla riktningarna och skapar en komplex betraktelse i lyssnaren öron.

8/10 

Halford – Resurrestion – 2000

Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000

Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10 

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 

Recension: Mikael Wiehe – En Sång till Modet – 2000

Till skillnad från Wiehes platta Sevilla, satte många av sångerna på den här skivan sig direkt. Man får lätt intrycket av att Wiehe är en kverulant, som gång efter annan konstaterar att ingenting i samhället någonsin är bra och dessutom blir sämre ju längre tiden går, av några av de mest framstädande sångerna såsom Den Enda Vägen som enligt uppgift är en tonsatt ledarsida från DN med Wiehes kommentar i refrängen: De säger det är vägen/Den enda vägen fram/Men om det här ska kallas framåt/Då ska jag ingenstans. Det finns också ett ganska bryskt innehåll i Fråga Guillermo Marquez Jara som, enligt min åsikt, åtminstone till viss del vill flytta över skulden från Guillermo Marquez Jara, Mattias Flink och Tommy Zethreaus till samhället. Detta är tydligast i tredje versen: Hur länge orkar man finnas utan att någon ser?/Hur länge orkar man tigga utan att få va’ med?/Hur länge orkar man ropa utan att någon hör?/Hur länge kan man leva i landet utanför? Tätt följt av Fråga Guillermo Marquez Jara/Fråga Mattias Flink/Fråga Tommy Zethreaus/Dom kanske fattar hur man gör! Men oavsett hur man tolkar det är det här onekligen en tämligen politisk platta där låtar som Just i den här sekunden – en sång om tortyr, har ungefär samma tema som Bob Dylans Blowin’ in the Wind (Det är så lite en människa kan göra/Det är så lite en människa förmår/Men den som vill kalla sig människa/Får hon göra det lilla ändå) både känns samhällsviktiga och personliga (Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta något/Och fick leva mitt liv i fred). Också ironi har ett utrymme med låten Jag Vill Inte Va’ fattig, där själva slutklämmen konstaterar att huvudpersonen faktiskt inte har något val efter som det finns långt värre saker i livet att undvika. Det finns också en uppenbar hyllning till civilkuraget – titelspåret En Sång Till Modet och en avslutande sak designad att ena människor i hela vårt avlånga land oavsett etnisk bakgrund Det Här Är Ditt Land: Det här är ditt land/Det här är mitt Land/Från Ales Stenar/Till norra Lappland/Från Bohus klippor/Till Gotlands raukar/Landet det tillhör dig och mig. Sista kommentarer, och den viktigaste också kanske går till Jägaren, vars andemening utan vidare kan jämföras med Hoola Bandoola klassikern Jakten på Dalai Lama där sökandet står i centrum men där åhöraren själv i slutändan får avgöra vad som egentligen eftersöks.

8/10 

Recension: Alice Cooper - The Eyes of Alice Cooper (2003)

Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen from Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på ex text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10

Recension: Alice Cooper - Brutal Planet (2000)

Som synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy Metal så har Alice tagit steget fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt överens med musiken.

Även texterna är mörka och speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i jämmerdalen…

En kul grej är också att Alice återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via textrader och annat. I låten Gimme förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.

Men mestadels handlar det alltså om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland förklarande som i Wicked Young Man: It's not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked young man även om det kanske går att tolka på andra sätt också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet här!

Slutligen måste jag bara ta upp plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite med Alice i sina tidigare dar och skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I det avseendet vinner nog Sanctuary….

Hur som helst vinner den här plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10

Nelly Furtado – Whoa, Nelly! – 2000

När jag först köpte den här skivan för några månader sedan så tyckte jag vid den första genomlyssningen att det var ganska usel musik faktiskt. Det var inte alls musik som tilltalade mig, alldeles för mycket radiopop, alldeles för modernt etc. Jag ställde därför den i hyllan och glömde mer eller mindre bort den. I dagarna fick jag dock för mig att jag skulle plocka fram den inge, och det gjorde jag. Det jag hörde var mycket bättre än vad jag mindes det som! Det är förstås fortfarande väsligt radioanpassat och passar ypperligt ihop med mina fördomar om popmusik tillsammans med en gnutta latinoinfluenser och R&B. Hon har en viss accent, som troligen beror på hennes portugisiska påbrå som jag tycker är ganska charmigt, rent at sexigt kanske. Musikaliskt sett är det väl inget att hoppa av glädje över men efter att ha låtit den stå i hyllen under ganska lång tid för att plocka fram den igen och tycka att det mycket bättre får jag säga att hennes röst faktiskt är ganska trevlig. Och det gör att den faktiskt klättrar lite på betygskalan! Jag mindes den som ungefär 3/10, ingen katastrof men ganska bedrövligt. Efter att ha lyssnat på den igen ett par gånger tycker jag att den klättrar upp åtminstone två snäpp. Det är förstås inte jätte jättebra och att sätta sig ner för att bara aktivt lyssna på den här skivan gör man kanske inte, i alla fall inte undertecknad, men det funkar utmärkt som bakgrundsmusik. Ganska trevligt överlag, men menlöst och i längden blir det nog lite segt.

5/10

Aqua - Aquarius - 2000

Jag vet inte om Aqua gjorde flera än två skivor? I alla fall så räcker den här inte upp till knäna av den förra! Det är visserligen fortfarande inte dåligt på något sätt men hit-kvaliteten finns inte där på samma sätt. Det är ok att lyssna på fortfarande och några låtar är fantastiska men det fattas något i helheten som jag inte kan sätta fingret på... Det blir påträngande att lyssna på för mycket i taget och det saknas den där nerven i melodierna som första plattan hade. Men det är ändå helt ok, hyfsat eller vad man nu vill kalla det för.

6/10