29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10