Mikas första skiva – Life
in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som
har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla
fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall
slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen
ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla
sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett
mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man
bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande
We
Are Golden innan man inser detta. Mikas
speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör
det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men
kvaliteten är hög och det blir aldri9g sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja
kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att
jämföra honom med Freddie Mercury,
åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så
att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är
ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika
står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den
här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara
popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett
modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt
mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv
lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om
det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då
förstås. Men det känns som om Chris De
Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta
höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och
att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på
något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt
enkelt en annan lyskraft.
