Först tänkte jag skriva att den här andra skivan med Iron Maiden är lika
dålig om den första är bra, men jag kan inte med gott samvete ge den ett så
pass lågt betyg som detta skulle innebära. För även om låtmaterialet är ganska
tråkigt och inte utmärker sig på något sätt finns det en del andra saker som
gör att den här känns som ett viktigt steg för bandet. För det första är det
första skivan där Dave Murray spelar
tillsammans med Adrian Smith som
senare skulle bli ett mycket välansett och samspelat gitarristpar. För det
andra är det första skivan som Martin
Birch producerar och för det tredje är det den sista med Paul Dianno på sång.
Men låtmaterialet är alltså förhållandevis svagt jämför
med debuten och vad som senare skulle komma också. För min egen del är det
egentligen bara Murders in the Rue Morgue, som mycket löst baseras på en
berättelse av Edgar Allen Poe som är
något att ha! Möjligen kan man väl säga att Wrathchild har någon form
av igenkänningsbar hook, annars tycker jag att det är ganska dåligt på den
fronten. Det är överlag ganska mediokert, låt vara att de möjligen är
avancerade till sin struktur vad gäller tempoväxlingar och annat och det hörs
tydligt att Steve Harris är en basist och låtskrivare som har framtiden för sig
men det känns inte som han har funnit sitt rätta jag riktigt än här. Det är
också han som har skrivit i princip allt material på hela skivan.
Det är ambitiöst men tyvärr blir det inte mycket mer än
så eftersom det är ganska tråkiga melodier inom kompositionerna. Däremot är det
ytterst musikaliskt kompetent och det är delvis därför jag känner att jag måste
höja upp betyget en smula också. Det finns inget som helst att klaga på när det
gäller det utan det är kompositionerna som är problemet. Det är märkliga
strukturer och det är väl kanske till och med så att bandet var lite före sin
tid med den här skivan. – 4/10
