Aqua
Megalomania
2011
Universal Music: 677675
Även om i mitt musikälskande liv oftast föredragit
varianter av rock, ju hårdare desto bättre, är det här ett av de album jag
varit mest spänd på att få höra på senare år. Det kändes liksom som oerhört
osannolikt att danska Aqua skulle ge
ut en ny skiva 11 år efter Aquarius som blev deras andra skiva. Debuten kom redan 1997 och gruppen är nog för
alltid förknippad med hiten Barbie Girl
från första plattan. Den är svårslagen det håller jag med om och Mattel lär ha tyckt att den var så bra
att gruppen stämdes för intrång i upphovsrättslagen eller något sådant. När jag
hörde de två första skivorna insåg jag att det faktiskt finns pop som är både
innovativ och bra!
Man kan inte räkna med att tiden har stått stilla sedan
det begav sig senast och det börjar lite trevande med Playmate to Jesus, en
titel som säkert kan få en del oönskade åsikter emot sig. Att använda religiösa
förebilder tillsammans med en insinuerad sexualitet kan säkert väcka anstöt om
det vill sig illa. Musiken är betydligt mer rättfram pop än vad de tidigare
plattorna handlade om. Det är inte riktigt samma växelsång mellan Lene Grawford Nystrøm och René Dif
som förr i världen. Det är mera vuxet och rättfram än tidigare vilket inte
nödvändigtvis är en fördel.
Redan i andra låten – Dirty Little Pop Song
känner man dock mera igen sig och det blir till och med ännu bättre i Kill
Mysely och Like a Robot som förvisso kan kännas lite plump i och med sin
text som kanske är i vuxnaste laget för den här typen av musik – Fuck me Like A Robot. Men å andra sidan
är det textrader som sätter sig (och det där är förstås inte den enda även om
det inte alltid rör sig om explicita textfragment). Faktum är att den ena
topplåten avlöser den andra och även om plattan kanske inte kommer upp till de
höjder som den första plattan gjorde är den i alla fall klart bättre än
gruppens andra från 2000!
Man har lyckats att förnya sig men samtidigt hålla kvar
vid själva essensen av det de en gång blev kända för och det är verkligen
tacksamt. Några av låtarna är kanske lite för mogna för min smak och utan den
humor som kantar måna av dem men helheten förblir änåd oerhört lyckad! Elaka
tungor menar på att Aqua i och med denna har imiterat andra kända popdängor i sina
refränger och liknande men det är inget jag känner igen i alla fall. Jo
förresten, avslutande låten If the World Didn’t Suck (We Would All Fall
Off) bär tydliga spår av Ralph
McTells Streets of London men det är säkert bara en tillfällighet.
8/10
