Recension: Patrik Isaksson – Vi Som Aldrig Landat – 2004

Det här känns som ett ganska meningslöst album, utan att för den delen vara dåligt egentligen och för den delen inte särskilt bra heller. Ska man sätta något speciellt epitet på det måste det bli – tråkigt! För det är precis vad det är, tråkigt och slätstruket och utan några speciella igenkänningstecken även om det faktiskt är ganska följsamt. Det är svensk popmusik med pretentiös textambition och Patrik Isaksson når väl ungefär halvvägs. Det blir inte bra men det blir heller inte löjeväckande som lätt kan bli fallet när man visar sig vilja alldeles för mycket på något plan. Det känns som om Patrik Isaksson vill få det att låta som om han har något att säga men jag vet uppriktigt sagt inte vad hans poäng är. För det är inte så intressant att jag orkar lägga ner så pass mycket energi på att klura ut några underliggande och djupare sensmoraler. Jag tror inte man ska krångla till det mer än så men jag ska heller inte sticka under stol med att om det hade tillhört en genre som jag hade älskat och tyckt om så hade betyget blivit högre. Men eftersom det tillhör en kategori musik som i mina öron är lite ”tvivelaktig” redan från början så går det inte att dela ut ett alldeles för högt betyg.

4/10

Recension: John Mellencamp – American Fool – 1982

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är både melodiös och innehåller intressanta riff, vilket jag som gammal hårdrockare uppskattar, det är medryckande och det är välmusicerat. Något annat hade man kanske inte räknat med i och för sig, för även i sina minst tilltalande stunder är John Mellencamp alldeles för rutinerad för att falla i slarvfällorna. Den är inte riktigt lika bra som Uh-huh och den är kanske inte riktigt lika bra som Scarcrow, men den ligger där i närheten. Det är helt klart en av de bästa skivorna med John Mellencamp som jag har skrivit om än så länge, vilket börjar bli en del nu. Det innebär att den förstås kommer att få ett högt betyg relativt sett till övriga plattor även om jag anser att ens nämna katastrofen MrHappy Go Lucky i samma andetag som denna vore lite av en styggelse. Det här är John Mellencamp när han är som bäst!

8/10

Recension: Alice Cooper - Raise Your Fist and Yell (1987)

Raise Your Fist and Yell (1987) – Musikaliskt sett är det här ett ännu hårdare album än föregångaren Constrictor! Även textmässigt ligger det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken. Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA. Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper, you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha! Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.

Ett par svaga låtar innehåller albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den görs förstås på Alice Cooper manér och rimmet Give the radio back to the maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.

Filmmusik återfinns ånyo på den här skivan – John Carpenters Prince of Darkness som Alice också har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10