Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10