Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Joan Jett – Pure and Simple – 1994

Det här är en skiva som har stått i min hylla under många år. Det var länge sedan jag hade framme den senast och jag minns den som ganska medioker fast med ett par glimmande stunder. Och när jag plockade fram den igen för att testa min teori vill jag säga att jag nog hade ganska rätt. Den har ett par höjdarlåtar men inte mycket mer än så, Spinster och As I Am, som dessutom har ett riktigt bra budskap även om det är uttjatat och klyschigt. Ta mig som jag är! Det låter ju i alla fall vackert och eftersom jag är en sucker för alla människors lika värde och för rätten att få vara sig själv kanske det betyder lite extra mycket för mig just det där. Förutom detta är det faktiskt ganska tjatigt och framåt slutet är det nästan lite irriterande att lyssna på den. Det är dessa två låtar och kanske någon till framåt slutet som gör plattan uthärdlig. Som helhet är det en stereotypisk Joan Jett skiva som jag inte hade plockat fram om jag inte nyligen hade sett filmen om The Runaways, samt även Dokumentären om bandet – Edgeplay. Jag blev helt enkelt intresserad av att lyssna in mig på Joan Jett igen. Men även Cherrie Curie och Lita Ford naturligtvis. Det här blir den första skiva jag skriver om med detta i åtanke men förhoppningsvis inte den sista. Det är ett intressant fenomen det här med The Runaways och kanske framförallt Joan Jett. Hon är väldigt mystifik och det är inte mycket man känner till om henne förutom hennes musik då. Den vet man ungefär hur den kommer att låta redan innan man sätter på en skiva med henne. Men kring hennes person finns det inte särskilt mycket att hitta. Det spekuleras till exempel då och då om hennes sexuella orientering och jag har sett henne få frågan i någon intervju. En ganska klart ställd fråga om hon är homosexuell eller inte. Hennes svar är briljant, vilken betydelse för min musik har det? Och det har hon naturligtvis rätt i. man kanske ska skilja på personen Joan Jett och musikern?

4/10