Jack Vreeswijk
har inte det så lätt. I texthäftet skriver han själv om hur han försökt att
bryta sig fri från sin ”gamle släkting”. Han gör det med sådan inlevelse att
man förstår att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor att vara ”kändisbarn”
och att det inte alltid handlar om att glida omkring på en räkmacka. Vidare
jämför han med någon som haft en billförsäljare till pappa där folk säger att ”du
kan sälja bilar du pojk men din farsa var en jävel på att sälja bilar”.
Sensmoralen i hela texten är förstås att han har tröttnat på att komma undan
sin fars enorma skugga och tänker inte längre be om ursäkt för att han är sin
fars son.
Men visst känns det lite märkligt det där med ”sjunger Vreeswijk”? Det kanske bara är
jag men en sådan titel ger mig genast information om att det är Jack som sjunger Cornelis sånger. Så behöver det naturligtvis inte alls vara, Jack heter ju Vreeswijk också! Och faktum är att medan det finns sånger skrivna av
Jacks ”gamle släkting” finns det
också dem som är skrivna av honom själv. Han har helt enkelt slutat att gömma
sig från den han är.
Det går ju helt enkelt inte att komma runt att kommentera
sångerna från Jacks ”gamle släkting”
så vi tar det först. Det är inte de mest kända visorna men hade det varit det
hade jag blivit besviken. För en Cornelis-kännare
är det dock inga direkta kontigheter. Jack gör dem bra och han har ändrat och
arrangerat om här och där för att göra dem mer unika. Bra gjort! Det finns
också ett par visor av Taube på
skivan, bland annat Sjuttonde Balladen,
men den är ju i det närmaste synonym med Vreeswijk
så den passar in i kontexten!
Vad är bäst på skivan då, Jacks egna låtar eller de begagnade alstren? Jo, håll i er nu! Det
absolut bästa som den här plattan har att erbjuda är Gull är Död, en dikt av Cornelis
tonsatt av Jack. Den är faktiskt så
bra att det är värt att införskaffa hela plattan bara för den! Men det betyder
inte att det andra materialet skulle vara dåligt, bara inte lika magiskt som den
fullpoängaren!
7/10
